Modersmålet och dess utvecklingsskeden

landskapen, mellan svear och götar, hvilka växelvis tillsätta konungar, ofta samtidiga med hvarandra och kämpande med hvarandra, till dess att Folkungaättens kraftiga hand hopknyter vårt folk till åtminssone en yttre enhet.

Vi kalla denna tid runtiden, emedan nästan all vår kunskap om vårt språk under dessa århundraden grundar sig på runinskrifter. Och dessa visa i vårt språk en lika stor oreda och splittring som vår historia visar oss i vårt folks politiska lif. Runinskrifterna framställa för oss så godt de kunna alla de dialektskillnader, som då funnos, och det är lika litet fråga om enhet och ordning i språket som i samhället.

Våra runinskrifter äro visserligen ganska talrika — man har hittills upptäckt öfver 2,000, bland hvilka de flästa äro från 1000- och 1100-talen e. Kr. och sålunda från kristen tid — men de gifva oss dock i det hela ganska ringa upplysning om vårt språks första skeden. Detta beror af flera omständigheter. För det första var runalfabetet mycket fattigt. Det bestod blott af 16 bokstäfver. Vi äga nu 29, af hvilka väl några äro öfverflödiga (c, q, w, x), men å andra sidan sakna vi flera, som vore behöfliga (enkla tecken för tj-, sj-, ng-ljuden m. fl.). Språkljuden voro åter — det veta vi med visshet — på den tiden åtminstone ej färre än hvad de nu äro. Därför måste samma bokstaf eller runa ofta få tjäna att uttrycka flera ljud. Så t. ex. fick runan för u äfven uttrycka o, ö, y och v. För det andra äro dessa runinskrifter ofta till sitt innehåll mycket torftiga. I allmänhet kunna vi säga, att på en runsten står blott följande: “Den och den reste denna sten efter den och den“, ibland med ett tillägg: “Gud hjälpe hans själ“, eller: “Den och den högg (= inristade) dessa runor“. Härifrån finnas visserligen flera värdefulla undantag, men de äro ty värr blott undantag.

Dock — ehuru således materialet är i det hela ganska magert, kan det i alla fall, rätt begagnat och belyst af den jämförande språkvetenskapen, gifva oss en rätt fullständig insikt om vårt modersmål i dess älsta gestalt, men denna mera beroende af vetenskapliga forskningar än en omedelbar följd af runinskrifterna själfva. Vilja vi nu något närmare betrakta det språk våra förfäder på denna tid talade, finna vi lätt, att det var så olika vårt