Sida 3
Inledning
.3 skogsbygd, inom Lerbäcks, Halsbergs, Sköllersta och Svenne- vads socknar, som till sin riktning bestämmes af det inre Sö- dermanlands vattendrag, — och slutligen de vattenrika bergs- trakter inom Tivedens och Tylöskogens områden, med Snaf- lunda, Askersund, Bo och Hammar, samt delar af Lerbäcks och Svennevads socknar, hvilka tillhöra Vetterns och Östergöt- lands vattensystemer. Nerikes område företer således en i det hela regelbunden och enkel konfiguration, med naturligt markerade gränser emot de omgifvande landskaperna. Dessa voro i äldsta tider, liksom ännu, i nordost och norr Yestmanland, i nordvest och vester Vermland, i sydvest Vestergötland, i sydost Östergötland och i öster Södermanland och Hjelmaren. De äldsta gränserna der- emot voro naturligtvis ej på långt när så bestämda, som i våra dagar, och bestodo ursprungligen endast i landskapets af naturen bildade afsöndring från grannländerna, och icke i någon rå- skilnad i egentligt topografisk mening. — Från Vestmanland skildes Nerike af skogen Kägglan, Opbogaström, sjön Väringen, samt norra delen af Kilsbergen, hvilka bildade gränsmuren mot den del af Vestmanland, som kallades ”Nora skogh". I deras fortgång mot vester afskiljde Kilsbergen Nerike ifrån en stor obygd, som först i konung Carl IX:s tid började bebyggas och efter honom benämndes Carlskoga. I vester bildade den norr ifrån kommande Letelfven med sjön Skagern en naturlig gräns emot Vermland. I sydvest, och vester om Vettern, mötte Tive- dens hålskogar och skilde Nerike från Vestergötland. Öster om Vettern, och i sydost, var Tylöskogen landskapsgräns mot Östergötland, och i öster låg Nerike öppet mot Södermanlands enda och egentliga slättbygd, det än i dag egendomliga Ving- åker (Vikingakir) samt sjön Hjelmaren. Från de äldsta tider, och så långt vår historia går till- baka, finna vi Sverige deladt i tvenne hufvuddelar, Svea- och
Källa: Project Runeberg ·