Sida 114
Minnen från Medeltiden
114 Spånga r ät t ar ed öra e: 9 landbönder, i Pogelviks, Väsehärads, Ölme- bärads och Varnums socknar. Småryds rät ta red ö me: 5 landbönder, 1 utjord och 1 laxfiske i Ulle- ruds socken. I Vestergötland: Torpeskogs rätta redöme: 14 landbönder, i Hofva, Hassle, Berg och Vånga socknar. O w er storps rättaredöme i Vartofta härad: 7 landbönder och 1 ut- äng, i Daretorp, Hvarf, Aklinge oeh Fogelås socknar. I Östergötland: Svanshals rättaredöme: 11 landbönder, 1 ödesjord, 1 tomt och 1 ström, i Svanshals och Egby socknar. På Öland: 7 landbönder, 1 ödeshemman och 1 utjord; i As, Ventlinge och Smedby socknar. Sedan vi nu kortligen genomsett Riseberga klosters hi- storia, må vi kasta en blick på dess qvarlefvor. Det har gått med detta ålderdomsminne som med våra svenska fornlemningar i allmänhet, att det lidit mera af men- niskohand än af tiden. Sedan klosterbyggnaderna 1546 af- brunnit, såsom det uppgifves, af åskeld, vill det synas, som om man lemnat de herrliga ruiner, som utgingo ur denna förödelse, någon tid i fred. Men redan 1650 befanns det nödvändigt att tillbygga och utvidga Edsbergs sockenkyrka, och nu erbjödo de gamla klostermurarna ett ypperligt byggnadsämne, som dess- utom låg alldeles för närhändt för att ej locka till förstörelse. Sedan dess har materiel blifvit hemtadt härifrån än till den ena och än till den andra byggnaden, men det har varit senare årtionden förbehållet att se förstörelseverket drifvas till det yt- tersta, då på 1820-talet i sjelfva ruinerna en kalkugn inrätta- des, i hvilken de nerbrutna klostermurarna nedbrändes till kalk. Herr N. G. Roth, hvilken på 1830-talet innehade Rise- berga såsom arrendator, är den, som först egentligen tagit nå- gon vård om detta dyrbara medeltidsmonument, och som äfven
Källa: Project Runeberg ·