Sida 123
Minnen från Medeltiden
123 Det var hela bondehären, som låg vid Hofva. Den hade ryckt fram genom skogen, mellan sjöarne Unden och Skagern, och der slagit läger. Men bönderna voro utan anförare, ty ko- nungen var ej med dem. Han stod med den bästa och dugli- gaste delen af sitt folk vid Ramundeboda, och drottning Sofia var äfven der. Huglöshet för manlig bragd och fullkomlig oför- måga till manlig ansträngning voro hufvuddragen i Valdemars skaplynne. Faran var öfverhängande, men Valdemar mötte den med den tanken, att här var hans makt för stor, att han skulle behöfva frukta något af hertigarna. Magnus var väl underrättad om huru det stod till i den kungliga hären, och han lät ej det gynsamma ögonblicket gå obegagnadt förbi. Han lät sina ryttare sitta upp och beslöt att anfalla bondehären vid Hofva. Och ryttarne ryckte an mot bönderna. Dessa gjorde visserligen motstånd, men der fanns ingen bland dem, som.kunde ordna striden, och hertigens folk anföll så häftigt. Bönderna började vika. Desto häftigare an- sattes de af hertigen och hans folk. Då upplöste sig hela ko- nungens här och spridde sig i den mest förvirrade flykt. Då timade der, som ofta händer, Att hvar en strid skall sammangå Då tappar den, som mindre må (förmår). Utan någon aning om hvad som tilldrog sig vid Hofva, huru det lilcade sig till, att brödren skulle infria sitt stolta löfte om att vinna riket, låg konungen med sin drottning qvar i Ra- mundeboda. En afton, då konungen och många med honom redan gått till hvila, satt drottningen och spelade schacktafel, tänkande i sitt sinne uppå, huru ringa Kittelbotarens (hertig Magnus) makt var. Allt gick föröirigt sin vanliga gång omkring konun- gen. Somliga åto, somliga gingo fram och åter och några af- hörde messan. Då sprängde en ryttare in på gården. Man såg, att det var en från bondehären, men han var blek om kind och blödde
Källa: Project Runeberg ·