Nerikes gamla minnen, sådana de ännu qvarlefva i fornlemningar

ta’n mai’ å bära matsäkkaposen. Når dai hadde gått ain béte, hittaö’ åskapoten ai skata på väijen. — «Hvaö ska du mai’n där tai?» — saö’ potjår — «sutt’ ") sin kös-a!» — «Hunnår häller» ’2) — saö’ åskapoten — hö kan allt bli bra tai någä». A så gaikk dai. Når dai hadde gått ain béte igän, s& hittaö’ åskapoten aitt hörn. — «Hvaö ska du mai’ dä där tai?» — saö’ potjår —■ «sutt,’ sin kös-ä!» — «Hunnår häller» — saö' åskapoten — «dä kan allt bli bra tai någä.» Å så gikk dai. Når dai hadde gått ain béte igän, så hittaö’ åskapoten ain hånk. — «Hvaö ska du mai’n där tai?» — saö' potjår —• «sutt’ sin kos’n!» — «Hnunår häller» ■—■ saÖ’ åskapoten — «hån kan allt bli bra tai någä». A så gikk dai. Når dai hadde gått ain béte igän, så hittaö’ åskapoten ain kil. — «Hvaö ska du mai’n där tai?» — saö’ potjår — «sutt’ sin kös’n!» — «Hunnår häller» •—• saö' åskapoten — «hån kan allt bli bra tai någä». A så gikk dai. Når dai hadde gått ain béte igän, så hittaö’ åskapoten aitt gammalt lok. — «Hvaö ska du mai’ dä där tai?» — saö, potjår — vsutt’ sin kös-ä!» — «Hunnår häller» — saö’ åskapoten — «dä kan allt bli bra tai någä». Å så kom dai fram tai slottä. Då skulle älsta potjen in han å fria, main når han fikk si frua hur fin å rar hö satt där, så vart han änöa hufv-yr 13), å wa’nte goö för å säja annä ain: — «Fali hvaö ni har warmt nästa air!» — nWarmare i min bakugn!» — saö’ frua. Å så fikk han gå. Då kom millapotjen han, å når han fikk si frua, wa’nte han styfvare ’4) än dain åre. —