Nerikes gamla minnen, sådana de ännu qvarlefva i fornlemningar

utan tvifvel ödeläggelsen serdeles stor; och det är af gamla handlingar historiskt bestyrkt, att en del af den odlade jorden måste förläggas i ödesmål genom brist på arbetare, och att många hemman af samma orsak föllo under hälften af det värde, de egde ”innan plågan kom”, som orden lyda i några köpe- och bytesbref från den tiden.

Å andra sidan åter har man utan fråga gått för långt, då man uteslutande, eller till hufvudsaklig del, ställer ödeåkerns hela kultur i samband med trälarnas frigifning och gör dess förfall till ett faktum, afgjordt och allestädes betingadt af folkmängdens minskning genom digerdöden. Det senare må gälla — vi medgifva det gerna — om de odlingar, af hvilka spår finnas i närheten af de gamla byarna, i hagar, ängar och närmaste skogsmarker; men inom Nerike träffas den ojemförligt större delen af den rörbundna fornåkern djupt in i skogarna, på allmänningarne och i ödemarker, oftast på den magraste jord, blott den har tillräckligt högt läge, för att ej besväras af öfversvämningar och backsyra. Dessa omständigheter jemte det, att åkrarnes utsträckning och form oföränderligen är beroende endast af höjderna; — att de oftast tätt vid hvarandra liggande stenrören uteslutande bestå af små kullerstenar, sådana, som lossnat för spaden och hackan, — allt häntyder på en aflägsen forntid och ett barndomstillstånd i jordbrukssättet, som vi på historiska grunder tro i allmänhet varit förbi vid den tiden digerdöden inträffade.