Nordisk familjebok. Uggleupplagan. 27. Stockholm-Nynäs järnväg - Syrsor

iakttagits. I brottmål, hvari talan om ansvar föres, är beträtfande tid för delgifning af stämning endast stadgadt, att delgifningen skall ske så tidigt, att svaranden kan på förelagd dag inställa sig för rätten. - Stämningens betydelse i tvistemålen är ej inskränkt därtill, att den är oeftergiflig som medel för rättegångs inledande. Den är, såsom det säges i 1667 års sjölag, ej blott begynnelse till all rättegång, utan äfven dess grundval. Det är föreskrifvet, att i stämningen skall nämnas saken, d. v. s. det materiella rättsförhållande, som rättegången skall afse. Därigenom att sålunda saken omnämnes redan i stämningen, uppdrar denna de gränser, inom hvilka rättegången skall röra sig. Käranden får ej under rättegångens lopp framkomma med yrkanden, som ligga utom stämningens ram; sådant är otillåten ändring af talan. Och domstolen får ej döma öfver sådant, som ej är instämdt. Att stämningen i de brottmål, hvari ansvarstalan föres, icke kan ega den nu nämnda betydelsen af rättegångens grundval, följer däraf, att i dessa mål stämning ej ens är af Döden, därest man vill vid rätten väcka talan mot någon, som själf är där tillstädes.

Stämning å vittne är icke nödvändig, för att vittnet skall kunna höras i målet, men utgör förutsättning för, att tvångsmedel skall kunna komma till användning mot vittne, som tredskas att infinna sig. Viss tid för delgifning af stämning å vittne är ej föreskrifven.

Offentlig kallas den stämning, som delges genom anslag på rättens dörr och kungörande i tidningarna; sådan stämning begagnas i konkurs. E- K.

Stämning. 1. Estet. Stämningar tillhöra de själstillstånd, som äro estetiskt fruktbara. Det finns lyriska skalder, som alldeles öfvervägande ge uttryck åt stämningslifvet och framför allt återge sinnesstämningarnas tillståndsart, icke känslornas orsaker och mål. Men äfven i berättelse och skådespel är det vanligt, att personernas inre lif af speglas i form af stämningar. Symboliskt, vid besjälning af ickemänskliga ting, äro stämningarna absolut härskande. Man har stundom nyttjat namnet stämningskonster om sådana arter af konst, som icke framställa (skildra) yttre verklighet, såsom musik, byggnadskonst m. fl., i motsats mot framställande konster. Denna stämningarnas allmänna betydelse för konstalstringen är förklaringen till, att "stämning" så ofta brukas för att känneteckna konstnärliga intryck. Bland de estetiska känslorna intaga stämningarna både till utbredning och vikt ett så betydande rum, att frånvaron af dem rent af innebär en viss motsats mot det konstnärliga. - Skaparstämning är ett af leden i förloppet af en estetisk skapelses tillkomst, det, då den konstnärliga idén ännu icke bildats, men en disposition till .estetisk verksamhet förefinnes. - 2. Psyk. Se Känslostämningar. 1. R-n B.

Stämning, mus., fastställande af enhet i instrumentens tonhöjd, i öfverensstämmelse, med en antagen normalton. Före 1600-talet var tonhöjden mycket vacklande, och dessutom egde man då två slags stämning, kammarton och korton, hvaraf den senare var högre och användes i kyrkorna. Under 1600- och 1700-talen var stämningen någorlunda likformig och växlade mellan 415 och 429 dubbla svängningar för tonen a¹. Efter den klassiska perioden drefs den småningom ända till en half ton upp i höjden och varierade dessutom på olika orter. För att göra slut på osäkerheten och den onaturliga höjden, som hotade ruinera sångrösterna, sänkte en i Paris 1858 sammanträdande kommitté a¹ till 435 dubbla svängningar i sekunden, och denna normalton (se d. o.) har småningom vunnit insteg på de flesta orter. En svårighet vid dess införande är, att blåsinstrument måste göras nya, emedan dessa - i olikhet med stränginstrumenten - endast i mycket inskränkta tonskillnader låta sig omstämmas, flöjten medelst proppskrufvens ställning, oboen, klarinetten o. s. v. medelst utdragning af de särskilda styckena. Af samma skäl stämmer man ock i orkestern efter ett blåsinstrument, vanligen oboen, såsom norm. Orgeln och pianot stämmas i "liksväfvande temperatur" (se Temperatur 2). A. L.*

Stämning, tekn., ett inom snickeriyrket användt arbetssätt för utskärning af tapphål för träförband. Det härvid använda verktyget, stämjärn l. huggjärn, kan ha rak, bågformig eller vinkelformad egg. Det vanliga stämjärnet, som benämnes lockbetel, om eggen är mindre än verktygets tjocklek, har eggen slipad från ett håll (engelsk skärpning), med en vinkel af 25-35°, hvaremot vid tysk skärpning eggen är slipad från båda sidor. Olika afarter af stämjärn äro de af snickare, vagnmakare, bildhuggare, formskärare m. fl. använda verktygen skräddjärn, med sned egg, lutande 60-70°, flackjärn, skedjärn, hundfot, regelyxa, rätvinkligt böjd, kantbetel, med 5-kantig tvärskärning, samt getfot med 2 i vinkel ställda eggar. -

Fig. 1 och 2. För maskiner afsedda lockbetlar. c själfrensande lockbetel. Stämmaskinerna arbeta antingen med hastigt upp och ned rörligt stämjärn, som stundom är själfrensande (fig. 1 c), d. v. s. försedt med kilformig urtagning på baksidan för spånens kvarhållande vid rörelsen uppåt, eller med kedjesåg eller slutligen med kombineradt borr- och stämjärn, vid hvilket en vanlig spiralborr för trä arbetar inuti ett ihåligt stämjärn af kvadratisk tvärskärning, försedt med 4 i rät vinkel ställda eggar, hvarigenom borrhålets runda form skäres 4-kantigt. G. S-n.

Stämningsman, jur., en person, som har offentligt bemyndigande att verkställa delgifning af