Sida 562
Svenska språket
De skola hållas med vissa bestämda tidsmellanrum, förslagsvis hvart annat år. Svenska spelen äro närmast afsedda att vara täflingar mellan de olika landskapen i Sverige, men intet hinder möter för, att i samband med dessa land-skapstäflingar äfven internationella täflingar anordnas inom ramen för täflingsfesten. Svenska spelen höllos första gången 8-16 juli 1916 som en ersättning för de på grund af Världskriget inställda Olympiska spelen i Berlin. De vunno mycket liflig anslutning och omfattade allmän idrott, fotboll, simning, gymnastik, fäktning, brottning, cykelåkning (Mälaren rundt), lawntennis, rodd, kortdistansskjutning, hästtäflingar, militär fälttäflan och rapportföring på motorcykel samt en af Svenska sångarförbundet anordnad allmän svensk sångarfest, i hvilken deltogo 4,000 sångare från hela landet, jämte en konsert af samtliga militära musikkårer i Stockholm. I täflingarna i allmän idrott, brottning, fäktning, cykelåkning, rodd och kortdistansskjutning deltogo äfven danskar och norrmän, så att dessa täflingar blefvo skandinaviska. I dessa skandinaviska täflingar eröfrade Sverige 40 första, 28 andra och 30 tredje pris, Norge 3 första, 12 andra och 4 tredje pris samt Danmark 8 första, 9 andra och 6 tredje pris. E. B-11.
Svenska språket. Det område, som detta språk före reformationen (1527), den s. k. f örn s v ensk a n, omfattade, var först och främst Sverige utom dess nordligaste del, där lapska (och med tiden äfven finska) talades, och dess sydligaste (Skåne, södra Halland och västra Blekinge), där förndanska talades, samt vissa delar (Jämtland, Härjedalen, Särna och Bohus län) af västra Sverige, där fornnorska talades; vidare stora kustområden i Finland, Estland och Livland med dithörande öar; ändtligen talades svenska under en kortare tid ("varägernas") på vissa orter i Ryssland. Den äldsta, men också minst gifvande källan för vår kännedom om fornsvenskan utgöres af de lånord, nästan uteslutande personnamn (nära 100), hvilka vid ryska rikets grundläggning (862) af svenskar infördes i ryskan och af hvilka de flesta - delvis omstöpta till följd af ryska ljudlagar - träffas i två ryska urkunder af 911 och 944. Sådana äro t. ex. Igor (fsv. Ingvar), Rurik (Röriker), Oleg (Helge), Olga (Helga). Af nästan lika gammalt datum, men en oändligt mera gifvande källa äro de till ett antal af mer än 2,300 uppgående runinskrifter, som, ristade på sten (sällan trä, metall eller andra ämnen), förekomma spridda öfver nästan hela Sverige, men ojämförligt talrikast (inemot hälften af hela antalet) i landskapet Uppland och därnäst i Södermanland (mer än 300), Östergötland, Västergötland och på Gottland (hvartdera af dessa landskap med omkr. 200 inskrifter). Till innehållet äro de oftast graf- eller minnesskrifter öfver aflidna anförvanter, sällan allmänna kungörelser. Formen är icke sällan - i omkr. 100 inskrifter - metrisk, åtminstone delvis. De flesta äro anonyma, så till vida att man icke känner ristarens namn, men väl i regel den, som föranstaltat inskriften. Bland de (omkr. 70) namngifne ristarna äro de tre produktivaste: Asmundr Karasun, Bali och Ubir (att utläsa Öpir), som alla hade sin verkningskrets förnämligast i Uppland och af hvilka den förstnämnde ristat omkr. 40, den andre omkr. 30 och den tredje icke mindre än nära 80 runstenar. Dessa inskrifter äro af högst olika ålder, tillhörande fornsvenskans alla århundraden, men de allra flesta förskrifva sig från 1000- och 1100-talen; från heden tid äro jämförelsevis få; likaså från medeltidens båda sista årh. Äldst af alla (från omkr. 850-900) torde vara de från Ingelstad och Rök i Östergötland, hvilken sistnämnda inskrift öfverträffar alla andra i hela världen både genom sin längd (mer än 750 runor) och sitt i språkligt och kulturhistoriskt afseende lika viktiga innehåll, utgörande fragment (delvis i poetisk form) af en fornsvensk hjältesaga. Från omkr. 900 datera sig runstenarna vid Kälfvesten i Östergötland och Sparlösa i Västergötland samt något senare de vid Gursten i Småland och Tjängvide på Gottland. Från omkr. 1025-75 ha vi Asmundr Karasuns ristningar, från omkr. 1042 de s. k. Ingvar-stenarna, till antalet mer än 20, resta de flesta uti Södermanland öfver dem, som fallit 1041 på ett stort härnadståg till östra Europa under anförande af en viss Ingvar, och från omkr. 1060 de stenar, som ristats af Bali. Något senare äro de af Ubir ristade inskrifterna, och ungefär samtidig med dessa eller möjligen redan från midten af 1000-talet är den långa (245 runor) viktiga inskriften på dörr-ringen från Forsa kyrka i Hälsingland, innehållande den äldsta bevarade uppteckningen af ett skandinaviskt lagstadgande; möjligen något yngre åtskilliga andra inskrifter från samma landskap, hvari brukas en egendomlig af art af det vanliga runalfabetet, de "staflösa" runorna, såsom t. ex. den mycket långa (omkr. 340 runor) stamtafleinskriften på Malstadstenen. De följande århundradenas inskrifter äro af mindre språkligt intresse, enär man fr. o. m. 1200-talet har att tillgå en annan och bättre källa för fornsvenskan, nämligen en verklig litteratur. Denna har endast till högst obetydlig del varit skrifven med runor, och af denna runlitteratur har för öfrigt nästan intet till våra dagar bevarats.
Den med latinska bokstäfver nedskrifna litteraturen är såväl till innehåll som omfång ojämförligt underlägsen den fornisländskar men öfverträffar icke obetydligt den fornnorska. Den står efter båda i ålder, ity att den tagit sin början först på 1200-talet. Äldst bland nu bevarade handskrifter är dels ett senast omkr. 1250 skrifvet fragment, dels en fullständig, omkr. 1285 skrifven, i språkligt afseende ytterst viktig handskrift af den äldre Västgötalagen. Från tiden 1325-50 förskrifva sig åtskilliga andra landskapslagars äldsta handskrifter, t. ex. Södermannalagens och Västmannalagens. Af i språkligt afseende mera viktiga arbeten från tiden 1350-1450 nämna vi blott de båda handskrifter af legendariskt innehåll, hvilka pläga benämnas Codex Bureanus och Cod. Bildstenianus, samt den stora Oxenstiernska handskriften, ett sammelverk af öfvervägande legendartadt innehåll. Af stor vikt är den mängd af fornsvenska diplom, som alltifrån 1343 äro att tillgå. - De äldre fornsvenska lagarna äro samtliga utgifna af Collin och Schlyter i det klassiska verket "Corpus juris sueo-gotorum antiqui" (I-VIII och X, 1827-62), och två föreligga i fotolitografiska upplagor, nämligen "Væsgota laghbok"
Källa: Project Runeberg ·
