Sida 563
Svenska språket
(af Börtzell och Wieselgren 1889) och Østgøta Laghbok" (af Börtzell 1808), liksom ock det ofvan nämnda fragmentet af Västgötalagen under titeln "Vår älsta handskrift på fornsvänska" (af O. v. Friesen, 1904). Den öfriga fornsvenska litteraturen är till största delen utg. af Svenska fornskriftsällskapet i dess "Samlingar" (1844 ff.), tills dato 151 häften. Diplomen äro förnämligast publicerade i de två stora samlingarna "Diplomatarium suecanum" (I-VI, 1829 ff., af Liljegren, B. E. och E. Hildebrand, Karlsson och Tunberg) samt "Svenskt diplomatarium från och med 1401" (I-IV, 1875 ff., af Silfverstolpe, Rosman och Karlsson). En paleografisk atlas, "Svenska skriftprof, I", är utg. af E. Hildebrand, Börtzell och Wieselgren (1894) och en fullständig "Fornsvensk bibliografi" af R. Geete (1903).
Fornsvenskan under sin äldsta, förlitterära tid (825-1225) är till sin språkform af fullt ut lika ålderdomligt skaplynne som den samtida isländskan och norskan. Rökstensinskriftens början, som skrifves aft uamuÞ stanta runaƦ ÞaƦ. in uarin faÞi faÞiƦ aft faikian sunu och som troligen uttalades: aft Wāmōð standa rūnaƦ Þār; en Wārinn fāði faðiƦ aft fæighian sunu (d. v. s.: Efter W stå dessa runor; och fadern W. skref dem efter dödsdömd son), skulle på samtida isländska helt säkert ha lydt på ungefär samma sätt, så när som på sista ordet, hvilket borde ha haft den mindre ursprungliga formen sun. De ändringar språkformen under denna, "runsvenskans", tid undergår äro i allmänhet sådana, som ungefär samtidigt drabba alla de nordiska språken. Ett urgammalt kännemärke på specifikt svenskt språk är dock den s. k. brytningen af i, y till iu före ngw, nkw, t. ex. siunga, sjunga, siunka, sjunka, af urnord. singwan, sinkwan (isl. syngva, søkkva).
Väsentligen annat är förhållandet under hvad man kallar "den äldre fornsvenskan" och med rätta betraktar som fornsvenskans klassiska period (1225-1375), de yngre runinskrifternas och den äldsta litteraturens tid. Språket är då redan bjärt skildt från det isländsk-norska litteraturspråket (ehuru ännu icke i högre grad från danskan). De viktigaste afvikelserna äro följande: diftongerna æi, ou och øy äro sammandragna till långt e och ō, t. ex. heta (isl. heita), heta, øgha (isl. auga), öga, ø (isl. ey), ö; utom i ändelser har ia i allmänhet blifvit iæ, t. ex. hiærta (isl. hiarta), hjärta; diftongen iu öfvergår efter r och "tjockt" l till långt y, t. ex. ryka (isl. riúka), ryka, flygha (isl. fliúga), flyga; mellan konsonant och ett ordslutande eller före konsonant stående r har inträdt en "hjälpvokal", som vanligen tecknas æ eller e, t. ex. fæghherster (isl. fegrstr), fagrast; liksom i den samtida norskan har h i ords början förstummats före l, n, r, t. ex. loter (isl. hlutr), lott, nakke (isl. hnakke), nacke, ringer (isl. hringr), ring; llr, nnr, ml och mr ha blifvit resp. ldr, ndr, mbl och mbr, t. ex. aldra till all, andra till annan, himblar, himlar, kambrar, kamrar. Ordböjningen har på flera punkter förenklats eller på annat sätt förändrats. Så t. ex. böjes ett substantiv som staf på följande sätt: sing. nom. staver (isl. stafr), gen. stafs, dat. stavi, ack. staf, pl. nom. stava(r), gen. stava, dat. stavum (isl. stofom), ack. stava, best. form stafrin, gen. stafrins, dat. stavinum, ack. stavin, pl. nom. stavani(r) (isl. stafarner), gen. stavanna, dat. stavumin (isl. stofonom), ack. stavana och ett verb som kalla på följande sätt: ind. pres. sing. 1. kalla(r) (isl. kalla) 2., 3. kalla(r) (isl. kallar), pl. 1. kallom (isl. kollom), 2. kallin (isl. kalleþ), 3. kalla, pret. sing. 1. kallaþe (isl. kallaþe), 2. kallaþe (isl. kallaþer), 3. kallaþe, pl. 1. kallaþom (isl. kolloþom), 2. kallaþin (isl. folloþoþ), 3. kallaþo (isl. kolloþo). Ordförrådet har ännu upptagit endast få lånord, mest kyrkliga, genom kristendomen införda uttryck af ursprungligen latinsk och grekisk börd (t. ex. kors, bref, skoli, skola, præster, präst, almosa).
Något efter midten af 1300-talet undergår skriftspråket, samtidigt med sin så småningom skeende utbildning till ett för hela landet gällande "riks(skrift)språk", en betydande omstöpning. Denna "yngre fornsvenska" (1375 -1525) kännetecknas - frånsedt den ortografiska förändringen, att det från runskriften ärfda tecknet þ utbytes, alltefter uttalet, mot th eller dh - hufvudsakligen af följande: långt a har öfvergått till å (som dock fortfarande tecknas a), kort io (utom före gh, k, rdh, rt) till iö (t. ex. miölk, mjölk, men fiordher, fjord, hiorter, hjort), och en s. k. vokalbalanslag genomföres, enligt hvilken ändelsevokalerna i, u stå efter kort rotstafvelse, men efter lång stafvelse i deras ställe resp. e, o (t. ex. Gudi, åt Gud, til salu, men i gardhe, i gård, för visso); th (som uttalades som i engelskan) blir t, t. ex. t(h)ing; g och k (sk) uppmjukas före "lena" vokaler till resp. dj och tj (stj); i trycksvag stafvelse öfvergå k och t ofta till resp. gh och dh (t. ex. Sverighe för Sverike, litedh för litet); verbalstammar på lång vokal anta preteritiändelsen -dde, t. ex. trodde för äldre trodhe; i sing. af substantiverna uttränges så småningom nom. af ack., t. ex. tiuf för thiuver (tjuf), under det att i pl. omvändt ack. vid periodens slut antar nominativens form, t. ex. tiuvar för thiuva; artiklarna thaen (eller hin), den, och (något senare) en, en, komma i bruk. Detta skriftspråk, som i fråga om ordens konstruktionssätt är i hög grad påverkadt af det samtida medeltidslatinet, utbildades förnämligast i Sveriges dåtida litterära centrum, Vadstena birgittinkloster (och har därför en öfvervägande östgötsk prägel) samt spred sig därifrån till andra kloster, särskildt birgittinklostren i Finland (Nådendal), Norge (Munkeliv) och Danmark (Maribo och Mariager), så att äfven dessa sistnämndas litteraturalster ofta förete en half svensk språkform, som fått namnet birgittinsvenska. Emellertid uppträder snart nog täflande härmed ett annat skriftspråk, det mer eller mindre officiella kanslispråk, som användes i kungliga bref, andra ämbetsskrifvelser, köpekontrakt o. d. Detta språk, som närmast utgår från de förnämsta förvaltningscentra och som jämte det nyssnämnda Vadstena-språket utgör den förnämsta grundvalen för det nysvenska skriftspråket, är mindre ålderdomligt och mindre beroende af latinet än birgittinernas, men i stället så mycket mer påverkadt af motsvarande officiella språkformer i grannländerna, särskildt Danmark och norra Tyskland (jfr Plattyska, sp. 1051), hvarifrån dels en mängd formler och stående
Källa: Project Runeberg ·
