Sida 752
Symfyseotomi
Symbolistisk konst har den riktning blifvit kallad, som på 1880-talet ställde sig i opposition mot det realistiska verklighetsafbildandet, en prosans konst, och sökte stora poetiska idéer, mystik och dröm. Konsten har alltid rört sig med symboler (se Symbol) och kommer ständigt att göra det, fast denna riktning -- som har sin motsvarighet inom diktningen från samma tid -- snart förtunnades och försvann. G-g N.
Symbolum, lat. Se Symbol och Symboliska böcker.
Syme [simi], turk. Symbegi, turkisk ö n. v. om Rhodos vid Mindre Asiens sydvästra kust, 69 kvkm., omkr. 9,000 grekiska inv. Stort svampfiske.
Syme, kallad Boswell-Syme [båseəl saim], John Thomas Irvine Boswell né Syme, skotsk botanist, f. 1 dec. 1822 i Edinburgh, d. 29 jan. 1888 i Balmuto, blef kurator vid Botaniska sällskapet i Edinburgh 1850 och i London 1851 samt föreläsare vid Charing cross and Westminster hospital. Han utgaf 3:e uppl. af J. E. Smiths planschverk ”English botany” (1863--72) m. m. C. Lmn.
Sümeg, stad. Se Somogy.
Symershaffn. Se Simrishamn.
Symfili (grek. symfilia, ömsesidig vänskap), zool. Se Myrgäster, sp. 86.
Symfona (grek., medljudande), språkv. Se Konsonant, sp. 818.
Symfoni (af grek. symfonia, samljud; it. sinfonia), ett vanligen i sonatform (se Sonat) skrifvet, större cykliskt verk för orkester. Arten utgör den rena instrumentalmusikens höjdpunkt. Hos forngrekerna betydde symfoni detsamma, som vi kalla konsonans. På 1500-talet betydde det öfver hufvud ett flerstämmigt instrumentalstycke och på 1600-talet dels en flerstämmig sångkomposition (motett, t. ex. H. Schütz' ”Symphoniæ sacræ”), dels och oftare ett instrumentalstycke, som inledde en opera eller ett oratorium. Symfoniens tidigare historia är därför alldeles identisk med uvertyrens, af hvilken man särskilde två arter: den franska (Lullys), med två långsamma satser omgifvande en hastig, och den italienska (A. Scarlattis), med två hastiga satser omgifvande en långsam. Från slutet af 1600-talet använde man franska uvertyren som inledningssats till sviten (se Svit), och inemot midten af 1700-talet infördes i sviten den italienska (neapolitanska) uvertyren, mellan hvars satser uppträdde danser eller fria sångartade satser; när dessas antal nedbragts, var klassiska symfoniens form. vunnen: 1) allegrosats med mottema och genomföring, 2) långsam sats, 3) menuett, med trio, 4) final-allegro. Redan hos J. Stamitz' symfonier (se Stamitz 1 och Mannheim-skolan) finner man sonatens gestalt färdig, med inbegripandet af menuetten, som sedan genom Haydn fick häfd och äfven ombildades till det slutligen af Beethoven fulländade scherzot. Haydn, föregången af Ph. Em. Bach, Sammartini m. fl., emanciperade och riktade instrumentationen. Härutinnan hade emellertid äfven Mozart en betydande förtjänst, hvarjämte hans tre bästa symfonier äro de första, som visa en bestämdare, individuellt olikartad fysionomi. Denna individualitet är ännu mera förhärskande hos Beethoven, hvars nio symfonier äro ej blott det högsta i sitt slag, utan tillika märkesstenar inom en världsprocess i smått, en verklig mikrokosm, fylld af den mest sublima skönhet och det mest universella, djupa och rika själsinnehåll, som slutligen till och med gick utöfver symfoniens instrumentala natur och tog kören till hjälp (nionde symfonien, som gett upphof till kör- l. odesymfonier l. symfonikantater, sådana som Mendelssohns ”Lobgesang”, Fél. Davids ”Le désert”, Berlioz' ”Roméo et Juliette” samt arbeten af Nicodé och Mahler). Efter Beethoven har symfonien upplefvat en rik efterblomstring under mästare sådana som Schubert, Schumann, Spohr, Mendelssohn, Raff, Brahms, Volkmann, Bruchner, Mahler, Cowen, Dvorák, Rubinstein, Tjajkovskij, Saint-Saëns, Widor, Sgambati, Gade, Carl Nielsen, Svendsen, Sibelius, Berwald, Norman, Alfvén, Stenhammar m. fl. Därjämte har med utgångspunkt i Beethovens musik af mera målande slag (pastoralen) uppkommit en riktning, programsymfoni (se Programmusik) och dennas afläggare ensatsig symfonisk dikt (se d. o.). Litt.: Brenet, ”Histoire de la symphonie” (1882), S. Bagge, ”Die symphonie in ihrer historischen entwickelung” (1883), och Weingartner, ”Die symphonie nach Beethoven” (2:a uppl. 1901). A. L. (E. F--t.)
Symfonikantat, mus., ung. detsamma som körsymfoni. Se Ode-symfoni och Symfoni.
Symfoniker [-ån-], symfonitonsättare.
Symfonisk [-ån-], som tillhör eller liknar (påminner om) en symfoni.
Symfonisk dikt, mus., ett i regel ensatsigt orkesterverk, som utförligt illustrerar en poetiserande tankeföljd, ett litterärt ämne eller ett yttre förlopp, en naturtilldragelse e. d., vare sig att ämnet är uttryckt enbart genom tonverkets titel eller finnes detaljeradt angifvet i bilagd förklarande text. Se Programmusik samt Liszt, sp. 771--772, och Strauss, Richard. Närmast dessa två som utbildare af arten symfonisk dikt kommer Saint-Saëns; andra tonsättare, som odlat den, äro César Franck, Smetana, Weingartner, i Sverige Hallén m. fl. Jfr Symfoni. E. F-t.
Symfys (grek. symfysis, eg. sammanväxning; förening), anat., urspr. namn på hvarje förening mellan djurkroppens ben, men numera vanligen benämning blott på det slags benförening, som eger rum medelst brosk. En sådan kallas uttrycksfullare synkondros (af kondros, brosk). Sådana föreningar medge en viss minimal rörlighet mellan benen, men äro mycket fastare och stelare än ledgångar. Flera symfyser finnas i människokroppen, t. ex. mellan de flesta ryggkotornas kroppar, mellan båda höftbenen i deras främre midtlinjer m. fl.; det är den sistnämnda, som företrädesvis kallas symfys (syfmphysis pubis), på svenska blygdfogen. G. v. D.*
Symfyseotomi (af grek. symfysis, blygdfogen, och tome, snitt), obstetr., en förlossningsoperation å människa, hvarvid vid vissa former af trångt bäcken (se Bäcken och Bäckenförträngning) blygdfogen (symphysis pubis) genomskäres och fostrets utdragning naturliga vägen genom den sålunda klaffande bäckenkanalen möjliggöres. Den utfördes första gången på lefvande af Sigault 1777 i Paris. Sedan slutet af 1800-talet existerar en
Källa: Project Runeberg ·
