Sida 384
Sumatrakamfer
arkipelagen. All öppen och odlad mark inkräktas af alang-alanggräset (Imperata arundinacea). De viktigaste odlade växterna äro sockerrör, kaffe, ris (af flera slag), kokos-, arenga-, areca- och sagopalmerna, majs, jams och batater, och bland fruktträden må nämnas tamarinden, granatäppel-, orange-, pomerans-, guava- och papajaträden. Redan före européernas ditkomst var S. kändt för sina pepparplantager, och svart- och hvitpeppar ingå fortfarande jämte kaffe (företrädesvis från Padangdistriktet), tobak, bambu, gummi, kautschuk, kopra, muskotnötter, muskotblomma, gambir och trävaror bland öns förnämsta exportvaror. Tvångsodling af kaffe afskaffades 1908. Sedan några år tillbaka har ett svenskt bolag drifvit plantageodling på S. (plantagen Liman-Manis). - Mineralriket lämnar guld, tenn, koppar och, värdefullast, stenkol, brunkol och petroleum, hvilket synes förekomma mycket rikligt. - Den infödda befolkningen är af malajisk ras, af olika stammar, hvilka skilja sig till språk, seder och civilisation. Någon stam af negritotyp har ej anträffats; kubu (se Naturfolk, sp. 590), ett vildt skogsfolk i berglandet, ansågos på grund af sitt krusiga hår vara negrito, men äro utan tvifvel malajer. Bland andra anmärkningsvärda stammar må nämnas atjineser (se Atjeh), bata (se d. o. och pl. Asiatiska folk),
Höfdings bostad på Sumatra.
orang-ulu och orang-lubu, två rent vilda, föga kända stammar, som anses stå nära bata, siak och djambi på östkusten, menangkabau, jämförelsevis civiliserade, korintji, i bergen s. om Padang, redjanger, en egendomlig stam, som använder en egen skrift, hvilken ristas med knif i trä, pasuma och längst i s. lampong (lampuner l. lampuhu), hvilka ha ett visst intresse för oss genom sina halsringar, som påtagligen äro af samma form som de svenska halsringarna under järnåldern, antagligen genom förmedling af arabiska köpmän (Mon-telius). Jfr illustrationssidorna "Asiatiska kulturföremål" till art. Asien. Flera stammar äro rent hedniska, men eljest är islam förhärskande. Europeisk civilisation och kristendomen ha gjort de största framstegen på västra kusten, där omkr. 50,000 infödingar bekänna sig till kristendomen och omkr 300 skolor finnas; men f. ö. har kristendomen få bekännare och skolorna äro få. - I administrativt hänseende hör S. till de s. k. Yttre besittningarna af Nederländska Ostindien (se d. o., sp. 704). Det är indeladt i följande provinser (residentskap): Västra kusten, som indelas i distrikten Padangsche beneden- och bovenlanden (nedre och öfre landet) samt Tapanoeli (82,332 kvkm., 1,721,772 inv.), Benkoelen (24,441 kvkm., 204,269 inv.), Lampong (29,366 kvkm., 156,518 inv.), Palembang och det därmed administrativt förenade Djambi (tills. 139,128 kvkm., 796,352 inv.), Östra kusten (91,895 kvkm., 568,417 inv.) och Atjeh (53,222 kvkm., 582,175 inv.). Af befolkningen voro 3,868,792 infödingar, 18,737 andra östasiater, 3,550 araber, 130,455 kineser och 1,969 européer. Provinserna styras af residenter, ställda direkt under generalguvernören. De mest betydande orterna äro Padang och Benkoelen på västra kusten, Palembang och Medan nära Östra kusten, ön saknar goda vägar, hvarför samfärdseln i det inre är obetydlig; den sker hufvudsakligen till sjöss och på floderna, af hvilka de flesta äro segelbara. Men på sista tiden ha holländarna börjat bygga järnvägar, till en början endast korta linjer, såsom mellan Kota-Radja och dess hamn Oleh Leh och kring staden Deli. I början på 1890-talet öppnades ett par längre järnvägslinjer från staden Padang. 1914 hade ön 433 km. järnvägar. - Historia. S. rönte i äldsta tider starkt inflytande från Indien, hvilket tydligt röjer sig i ruiner af hinduiska tempel och andra byggnader samt i fortvaron af flera ord ur sanskrit i öbornas språk. Äfven från Java skedde i samma tid betydande inflyttning. På 1200-talet började islam vinna spridning på ön. Den förste europé, som besökte ön, var Marco Polo i slutet af nämnda årh. 1508 kom portugisen Diego Lopez de Sequeira dit. Portugiserna anlade handelsplatser på ön, men fördrefvos mot slutet af 1500-talet af holländare, som 1599 under Cornelis Houtman kommo till S. och funno det då deladt i rikena Batangharie, längst i s., Menangkabau och Tanah-Betta. Småningom utbredande sig öfver ön, eröfrade de 1664-70 västkusten och anlade flera faktorier, bl. a. Padang. 1685 grundlade engelsmännen ett faktori i Benkoelen, och 1811-16 innehade de holländarnas alla besittningar, men afträdde 1825 till dessa äfven Benkoelen. Sedermera har den nederländska regeringen steg för steg underkufvat de inhemska rikena. 1860 lades Redjang till Palembang, 1863 företogs en expedition mot nias, 1865 en mot asahan och serdang, 1873 förklarades krig mot Atjeh, 1876 företogs ett fälttåg mot Kola Jutan på östkusten, och slafemancipationen genomfördes på västkusten. 1878 blef Benkoelen ett residentskap, och civilförvaltning öfver Atjeh med underlydande anförtroddes åt en guvernör. 1883-94 utsträckte regeringen med hjälp af missionärer sitt inflytande öfver sydöst- och sydvästkusten och under de följ. åren genom militärexpeditioner öfver stora delar af öns inre. I Atjeh fortgick ett gerillakrig, men genom militärposters anläggning vid kusten och militärvägar har praktiskt taget hela ön blifvit mer eller mindre utforskad och ställd under nederländsk kontroll. (J. F. N.)
Sumatrabensoe, farm. Se Bensoe.
Sumatrakamfer, bot., farm. Se Dryobalanops.
Källa: Project Runeberg ·
