Sida 564
Svenska språket
vändningar upptagits, dels många ordbildningselement inkommit, såsom verbändelsen -era, t. ex. hantera, substantivändelserna -ande, -eri, -inna och -het, t. ex. sittiande, sittande(t), røveri, førstinna, fromhet, adverbändelsen -ligen, t. ex. skæligen, förstafvelserna be-, bi-, for-, unt-, t. ex. betala, bistanda, bistå, forsuma, försumma, untfanga, undfå, o. d. Mot slutet af perioden är på grund af de politiska förhållandena särskildt ett danskt inflytande på språket i hög grad märkbart, och detta sträcker sig äfven till ljud- och formläran, så att t. ex. alla olika ändelsevokaler hålla på att utträngas af danskans enformiga e, de hårda konsonanterna p, t, k i vissa ställningar af b, d, g såsom i danskan, och imperativens 2 pers. plur. får ändas på -er jämte -en (t. ex. tagher för äldre takin, tagen), allt företeelser, som i kanslispråket uppträda ännu långt in på 1500-talet.
Dialektolikheter äro obestridliga såväl uti runinskrifterna som i litteraturen, men i de förra undandöljas de flesta genom den särdeles onöjaktiga ljudbeteckningen, som under samma tecken inrymmer de mest skilda ljud; och i litteraturen inskränkas de till ett minimum genom det då vaknade intresset att skapa ett riks(skrift)språk och genom vissa provinsers (t. ex. Östergötlands) öfverväldigande bidrag till och däraf följande inflytande på litteraturen. Med ledning af nutida dialekter kan man emellertid fastslå, att redan i yngre fornsvensk tid en rätt skarp skillnad rådde mellan svea- och götadialekter, kännetecknad af bl. a. följande: förbindelsen kort vokal + kort konsonant har genomgående upphäfts (tidigare i enän tvåstafviga ord), men detta delvis på olika sätt, i det att, då den ifrågavarande konsonanten var k, p, s eller t, denna (utom efter a och æ) vanligen förlängts i sveadialekterna, däremot i götadialekterna den föregående vokalen (om denna var a eller æ äfven i sveadialekterna), hvaraf förklaras sådana på härstamning från olika dialektområden beroende motsättningar i nysvenskt riksspråk som vecka (fsv. vika): tveka (fsv. twika), grepp: grepe, sporre (fsv. spori): spår, mosse (fsv. mosi): påse, brott: bråte; kort i och y ha i vida större utsträckning blifvit e, resp. ö i göta-, än i sveadialekter, t. ex. medja jämte midja, Möckleby i sydligare jämte Myckleby i nordligare trakter; kort a har i götadialekter, efter att redan i äldre fornsvensk tid ha förlängts, blifvit å, som sedan förkortats, ej blott såsom i sveadialekter före ld, ng, rd (t. ex. hålla af fsv. halda, lång af fsv. läng, gård af fsv. gardh), utan äfven före mb och nd, t. ex. de från dessa dialekter stammande våm (fsv. vamb) och vånda (fsv. vande) vid sidan af lamm (fsv. lamb, i götadial. låmm) och sand (i götadial. sann) o. s. v.; rdh har i götadial. blifvit (såsom i danskan) r, i sveadial, däremot antingen (kanske genom skriftens inflytande) bevarats som rd eller blifvit "tjockt" l (som i riksspråk sedan utbytts mot vanligt l), t. ex. i fjor: i fjol (fsv. i fiordh); i de många östgötska skrifterna saknas r i ordslut oftast, t. ex. hæsta, hästar, stanga, stångar. Endast en dialekt är i skrift bjärt återspeglad, nämligen ön Gottlands, hvilken så väsentligt skiljer sig från fastlandets fornsvenska, att man med allt skäl genom termen forngutniska betecknat den som i viss mening ett särskildt språk. Källorna för densamma äro ganska rika: dels mer än 220 runinskrifter, hvaribland en högst märklig, 431 runor lång, inskrift troligen från omkr. 1150 på en dopfunt (nu i Åkirkeby på Bornholm), där Kristi lefnad i bild och ord tecknas; dels en sparsam litteratur, bestående af en med runor skrifven kalender från 1328, öns lagbok med ett sagohistoriskt bihang (äldsta handskrift från omkr. 1350) samt en gillestadga. Denna dialekt kännetecknas bl. a. däraf, att de gamla diftongerna bevarats, t. ex. haita, heta, auga, öga, oy, ö, och en af den blifvit en triftong, t. ex. skiauta, skjuta, och att æ och ø blifvit e, resp. y, t. ex. mela, mala, dyma, döma.
Den förste, som i någon mån vårdade sig om det fornsvenska språkstudiet, var den svenske polyhistorn J. Bursæus (d. 1652), som genom flera runologiska arbeten fäste uppmärksamheten på och väckte intresset för runminnesmärkena och genom sin edition af den utmärkta fornsvenska skriften "Um styrilsi kununga ok höfdinga" äfven för den fornsvenska litteraturen. Hans förlorade (blott i några utdrag till vår tid bevarade) arbete "Specimen primariæ linguæ scantzianæ" (1636) lämnade blott en mycket kort öfversikt af den fornsvenska substantiv- och adjektivböjningen samt några syntaktiska notiser, men är anmärkningsvärdt som det första försöket i sitt slag och torde öfver hufvud vara det äldsta försöket till grammatisk behandling af något som helst forngermanskt språk. Runforskningen fick i Sverige en glansperiod på 1600-talet, då bl. a. M. Celsius (d. 1679) tydde "de staflösa runorna" och J. Hadorph (äfven förtjänstfull som utgifvare af fornsvenska texter; d. 1693) af bildade öfver 1,000 runinskrifter. Under 1700-talet försummades fornsvenskan nästan alldeles. På 1800- och 1900-talet har dels runforskningen värdigt representerats genom svensken Liljegrens (d. 1837) numera visserligen mycket föråldrade sammelverk ("Run-Urkunder", 1833) och norrmannen S. Bugges snillrika tolkning och grammatiska behandling af några af de viktigaste inskrifterna (t. ex. Rökstenens i "Der runenstein von Rök", 1910) samt svenska Yitterhets historie och antikvitets akademiens stort anlagda verk "Sveriges runinskrifter" (I, Öland, 1900, 1906; II, Östergötland, 1911, 1913, 1918) och en mängd utmärkta specialundersökningar af 0. v. Friesen; dels har den fornsvenska litteraturen gjorts till föremål för grammatisk behandling. Ett första utkast till svensk språkhistoria finnes i dansken N. M. Petersens "Det danske, norske og svenske sprogs historie", II (1830), och en uppränning till en fornsvensk grammatik i norrmannen P. A. Munchs arbete "Fornsvenskans och fornnorskans språkbyggnad" (1849), men fornsvensk grammatik som själfständig vetenskap existerar först i och med svensken J. E. Rydqvists (d. 1877) storartade verk "Svenska språkets lagar" (6 dlr, 1850-83) och den litteratur, som däraf i hans fädernesland framkallats. Den af Rydqvist jämförelsevis föga tillgodosedda ljudläran har sedan med framgång bearbetats förnämligast af L. F. Läffler, A. Kock och Ad. Noreen; öfriga områden förnämligast af nutidens främste kännare af fornsvenskan, K. F. Söderwall, hvars hufvudverk, "Ordbok öfver svenska medeltidsspråket" (1884-1917), upptar den
Källa: Project Runeberg ·
