Sida 565
Svenska språket
yngre fornsvenskans ordförråd och, tillsammans med den berömde textutgifvåren Schlyters "Ordbok till samlingen af Sveriges gamla lagar" (1877), upptagande den äldsta litteraturens ordskatt, på ett värdigt sätt tillgodoser fordringarna på ett fornsvenskt lexikon. En utförlig fornsvensk grammatik, omfattande ljud- och böjningslära, utgafs på tyska ("Altschwedische grammatik") 1897-1904 af Ad. Noreen och i kort sammandrag på svenska af densamme 1910 ("Grunddragen av den fornsvenska grammatiken", 2:a uppl. 1918). Af öfrig viktigare litteratur må här nämnas blott Kock, "Studier öfver fornsvensk ljudlära" (1882-86) och "Svensk ljudhistoria" (1906 ff.); O. F. Hultman, "Hälsingelagen I" (1905-08); H. Pipping, "Guta lag och Guta saga" (1905-07); E Olson, "De appellativa substantivens bildning i fornsvenskan" (1916); N. Beckman, "Studier i outgifna handskrifter" (s. å.); tidskrifterna "Arkiv för nordisk filologi" (1883 ff.) och den i Helsingfors utgifna "Studier i nordisk filologi" (1910 ff.).
Nysvenskan kan anses ha fått sitt första mera betydande språkminnesmärke uti Sveriges första fullständiga bibelöfversättning, utgifven 1541 af bröderna Olaus och Laurentius Petri m. fl., men efter landets regent vanligen kallad "Gustaf I:s bibel". Under de närmast följande åren är den svenska litteraturen (om hvars viktigaste alster under äldre nysvensk tid se Noreen, "Vårt språk", I, 137 ff.), på grund af religiösa och politiska förhållanden, af ett öfvervägande religiöst och historisk-politiskt innehåll samt har till följd af humanismens inflytande en lärd prägel. Den är därför icke någon uttömmande källa för språkforskningen. Först från midten af 1600-talet, då en egentlig skönlitteratur uppstår, hvars främste målsmän, såsom Stiernhielm, Columbus - vår förste principielle och talangfulle "nystafvare" - och Spegel, speciellt intressera sig för språkets ans och rikedom, ger litteraturen en allsidig belysning åt språket, som nu börjar äfven i skrift antaga en modernare prägel, trots motstånd af såväl den nitiske förfäktaren af bibelstilens auktoritet, Swedberg, som hans, särskildt i fråga om ortografiska spörsmål, hätske motståndare U. Hjärne, för hvilken fastmera kanslistilen står som normgifvande för språkbruket. Bland 1700-talets författare bör framför alla Dalin framhållas såsom i viss mån skapare af den tidens prosastil, i närmare anslutning till det talade språket, detta särskildt i och genom den ofantligt uppburna och spridda tidskriften "Argus" (1732-34); från midten af århundradet märkes särskildt Linné och från dess slut Kellgren och Bellman som representanter af resp. det högre och det lägre poetiska språkbruket. Vid början af 1800-talet torde väl skalderna Wallin och Tegnér genom den enorma spridning deras verk (t. ex. psalmboken, 1819, "Fritiofs saga", 1825) vunnit ha utöfvat största inflytandet på och vara mest typiska för språkbruket, åtminstone vid årh:s midt. Mot slutet af 1800-talet torde det största inflytandet ha utöfvats på prosan af Kydberg och Strindberg, på det poetiska språkbruket af Levertin och Fröding.
Hvad språkformen beträffar, skiljer sig den "äldre nysvenskan" (1526-1732) redan i de äldsta nysvenska skrifterna, t. ox. Nya testamentet af 1526 och Gustaf I:s bibel, tämligen skarpt från den yngsta fornsvenskan, alldeles frånsedt rent ortografiska företeelser såsom införandet af de nya bokstäfverna å, ä, ö, af hvilka för öfrigt de båda sistnämnda förekomma redan i vår äldsta på svenska tryckta bok, Gersons "Aff dyäffwlsens frästilse", öfversatt af Ericus Nicolai 1495, ehuru ännu icke i vårt äldsta svenska tryck, ett aflatsbref från omkr. 1489. Man märker nämligen nu dels ett starkt inflytande från Mälarprovinsernas, i synnerhet reformatorernas hembygd Närkes, språkbruk (t. ex. upptagandet af pluralformer som hästar i stället för det östgötska hasta), dels en bestämd tendens att utrota danismerna samt återupptaga inhemska och delvis ålderdomliga former. Dock saknas icke flera drag af yngre språkutveckling; så t. ex. ändas nu alla genitiver på -s (både i sing. och plur.), en ändelse, som förut endast tillhört vissa deklinationer. Och trots många författares i viss mån arkaiserande tendenser både i fråga om ordformer (t. ex. litet, folket för litedh, folkedh, väl delvis på grund af inflytande från de sydligare dialekter, som i denna ställning bevarat det ursprungliga -t) och ordförråd ändrar sig dock språket under 1500- och 1600-talen ganska raskt. Sj och det af sk före "len" vokal uppkomna stj (ursprungligt stj däremot först omkr. 1800) sammansmälta till ett enhetligt sje- ljud; det af g före "len" vokal uppkomna dj och vid slutet af 1600-talet äfven det ursprungliga dj förlorar sitt d (jfr skrifningar såsom diufver, giättar, envogé för jufver, jättar, envoyé); k före len vokal har tidigt blifvit s. k. tje-ljud, liksom ock tj (hvilket ledt till förblandning, så att t. ex. kiusa nu börjar skrifvas tjusa och t(h)iärf skrifves kärf); b försvinner i sådana fall som him(b)lar, kam(b)rar, hj blir j (hvilket visas af skrifningen jort för hjort), och hv blir v (t. ex. vass för hvass träffas redan i början af 1500-talet); pronomen I får biformen Ni, som redan strax efter 1650 är i fullt bruk i talspråket; adjektivet förlorar småningom all kasusböjning; hos substantivet sammanfalla nom., dat. och ack. (utom i biblisk stil, som ända till omkr. 1700 bevarar dat. pl. på om, t. ex. i Karl XII:s bibel: fader vår som äst i himlom) redan vid midten af 1600-talet, och vid böjning med slutartikel genomföres den principen, att numerus och kasus icke som förr uttryckas hos både substantivet och artikeln, utan numerus blott hos det förra, kasus blott hos den senare. Neutra på vokal, som dittills saknat pluraländelse, anta i pl. -n, några -er, t. ex. bi-n, bageri-er. Öfver hufvud kan man säga, att det fornsvenska böjningssättet omkr. 1700 redan är så godt som fullständigt uppgifvet, ehuru ett i språkligt afseende så viktigt arbete som Karl XII:s bibel af 1703 genom afsiktlig arkaisering af språket kommit att bevara mycket af det gamla. Dessa arkaiserande tendenser hos vissa författare i slutet af 1600-talet har man att tacka för de många lånord från fornsvenskan och isländskan, med hvilka språket nu riktades, t. ex. fager, härja, later, snille, tärna, tima m. fl. Dessutom upptagas under hela 1500- och 1600-talen från latinet (till följd af humanismen) lärda uttryck och från tyskan (mest genom reformationen och 30-åriga kriget) hela massor af ord, t. ex. tapper, prakt, hurtig, särskildt en mängd på an-, er-,
Källa: Project Runeberg ·
