Om pängar

18 OM PÄNGAR.

begagna däremot de ädla metallerna i form af mynt. Ett mynt är en viss viktdel af metall, som man gifvit en ända- målsenlig form och som är försedd med en stämpel (prägel), utvisande, hur mycket metall stycket innehåller, och genom hvil- ken stämpel staten går i god för metallens äkthet och rätta vikt. Myntets namn brukar icke nu för tiden angifva dess vikt, men man använder särskilda myntnamn (t. ex. krona, öre), och i myntlagen är det då bestämt, hur många dylika : myntenheter eller räkneenheter det går på ett kilogram guld eller silfver. I många myntnamn finner man också tecken till att namnet ursprungligen betecknat en viss vikt. Således kallas det engelska hufvudmyntet pund sterling, och det gamla svenska myntet mark fick sitt namn af att det från början utgjorde en mark i vikt. Myntens vanliga form har valts så, att den skall vara bekväm och så litet som möjligt utsatt för slitning. Ytan får icke vara för stor i förhållande till hela myntets värde. I allmänhet innehåller det regentens bild eller något dylikt tecken, som utvisar, i hvilket land myntet präglats. Randen är upphöjd, hvilket skyddar prägeln mot slitning. Vanligen är den på större mynt antingen refflad (som på svenska mynt) eller försedd med en inristad eller upphöjd randskrift. Denna åtgärd tjänar till skydd mot att oredliga innehafvare klippa eller fila mynten rundt om kanten, ty när randen är glatt kan en sådan behandling undgå senare innehafvares uppmärksamhet, medan den däremot med lätthet upptäckes, om kanten är refflad.

I äldre tider var sådan klippning eller filning af mynten mycket vanlig, och den kunde bedrifvas i ganska stor skala i tider, då folket saknade upplysning och hade högst bristfälliga begrepp om pänningeväsendet. Det var då lätt att få folk att taga emot klippta mynt. De sågo prägeln på myntet och hade ingen tanke på, att det var metallinnehållet, som gaf det dess egentliga värde. Det hände därför ofta, att de klippta mynten någon tid van- drade från man till man efter sitt åsatta värde, men detta kunde icke fortgå utan gräns. Värdeförminskningen måste visa sig i synnerhet vid handel med utlandet. Därvid hjälpte det naturligtvis icke, att prägeln på myntet angaf ett större värde än värdet af den metall, som fans kvar i mynten. När de skulle läggas i smältdegeln för att om- formas till: utländska mynt, betydde prägeln icke längre