Om pängar

26 OM PÄNGAR.

emottaga en viss mindre summa i skiljemynt. Myntlagen bestämmer därom, att ingen skall vara pliktig i en betal- ning mottaga mer än 20 kronor i 1- och 2-kronestycken, 5 kronor i mindre silfvermynt och 1 krona i bronsmynt.

Dessa mynt utmyntas med något mindre metallinnehåll än den summa de lyda på. Därigenom uppnås bl. a. en besparing för statskassan. Man kunde nu fråga, hur det kommer till, att sådana mynt behålla sitt värde i handel och vandel, oaktat deras metallinnehåll icke svarar där- emot. Saken beror dels på att staten sörjer för, att deras mängd icke blir större än omsättningen har behof af, dels därpå, att åtminstone de större silfvermynten i obegränsad mängd mottagas vid betalningar till statens kassor. I Sverige mottagas äfven de mindre skiljemynten vid statens kassor i obegränsat belopp. I flere land, såsom Tyskland och England har man stannat vid dylika åtgärder. I Sverige ' har ytterligare den lämpliga föreskriften gifvits, att hvar och en, som är i besittning af skiljemynt, hvilka på grund af stark slitning äro lagligt betalningsmedel en- dast till statens kassor, kan på ett antal platser i landet få dem utbytta mot gångbara skiljemynt eller guldmynt. Det är på så sätt möjligt att utmynta skiljemynten med ett något ringare silfverinnehåll än som motsvarar det åsatta värdet. Innehållet får dock icke allt för mycket afvika från värdet, ty då utsatte man sig för falskmyntning. Det är icke så svårt att förvillande likt eftergöra en prägel, och väl tillvärkade falska mynt upptäckas därför förnäm- ligast på klangen, färgen och andra egenskaper, som röja, att de antingen icke innehålla ädel metall eller att halten däraf är mindre än de äkta myntens. Men om t. ex. de af staten utmyntade 2-kronestyckena endast hölle för 50 öre silfver, skulle det vara en synnerligen inbringande handtering att tillvärka falska tvåkronor med precis samma silfverhalt som statens mynt, och en dylik falskmyntning skulle i många fall icke kunna upptäckas.

När mynten gå ur hand i hand slitas de naturligtvis något. Förut är nämt, att man gifver dem en sådan form, att slitningen blir ringa. Det är också af nöden att gifva själfva ämnet så stor hårdhet som möjligt. Silfver och guld äro i alldeles rent tillstånd allt för mjuka, och man ger därför mynten en tillsats af koppar. En sådan bland- ning kallas Zegering. Vår myntlag föreskrifver, att mynt-