Read Runeberg

Om pängar

Originalsida 4
Originalsida 4
Originalsida 4
Originalsida 5
4–5

Sida 4

1. Pänningens betydelse

Grunden till, att man tager pängar i betalning, är således den, att man vet sig för dem kunna köpa de saker, man behöfver. I stället för att direkt tillbyta sig föda, kläder, bostad o. s. v. för sitt arbete eller sina varor, tager man pängar i utbyte, och för dessa köper man sedan hvad man behöfver, liksom man alltid, när man har att fordra eller är skyldig till någon, fastställer betalningens belopp i pängar, utbetalar pängar och mottager pängar i betalning. Detta sker såväl enskilde emellan som i förhållande till staten, hvars skatter och afgifter i regeln bestämmas i pängar. Således tjänstgöra pängarna som allmänt omsättningsmedel och betalningsmedel.

När man säger om en rik man, att han äger så och så många tusen kronor, så är meningen icke, att hans rikedom består i en mängd myntstycken. Det han i värkligheten äger, kan vara mångahanda saker, en fabrik, byggnader, jordstycken, skogar, ett varulager, statsobligationer m. m. eller kanske äger han litet af hvarje. När man likväl angifver hans förmögenhet i kronor, menar man därmed endast, att man uppskattar hans ägodelar till ett värde af så många kronor; och när man säger, att den ene har 100,000 kronor, den andre 200,000, så betecknar man därmed, att den senares samlade ägodelar ha dubbelt så stort värde som den förres. Pänningen tjänstgör här såsom jämförelsemedel, värdemätare.

Pängar begagnas således, emedan man i näringslifvet behöfver både ett omsättningsmedel och en värdemätare.

Att ett sådant mellanled är nödvändigt, beror på den utvecklade arbetsdelningen. Om vi — såsom det sker på lägre stadier af människosläktets utveckling — förskaffade oss medlen att tillfredsställa våra behof på så sätt, att hvar och en själf frambragte alla de saker, han behöfde, så funnes ingen användning för pängar. Men utvecklingen har ledt till ett helt annat produktionssätt. Den enskilde skaffar sig hvad han har behof af genom att bruka sina krafter i en bestämd riktning; skomakaren tillvärkar endast skodon, skräddaren syr kläder, landtmannen frambringar jordbruksalster, och på samma sätt i alla andra yrken. För det, som hvar och en sålunda frambringar, tillbyter han sig hvad han behöfver. Ett ständigt bytande, en ständig omsättning äger alltså rum.

Källa: Project Runeberg ·