Sida 11
1. Min Härkomst och Uppfostran
var dock intet unnat parti atfc tags, jag be^af mig hem, beredd att bekänna mitt grclva brott och hoppödes dengenom någon försköning.
Med darrande hand Öppnade jag dörren till Kantorns rum och inträdde. Han hade redan saknat sin silfver-rofva, och fört ett förskräckligt väsende i gården — *ned" torndöns stämma sporde han mig nu, om jag understått gnig att ta den? Förskräckelsen i mitt ansigte svarade mera härtill än mitt halfqväfda ja a: hans andra fråga, hvar hon var? kunde jag af ren ångest icke besvara, och dessutom var det mig alldeles omöjligt att nämna något om ladan; dock lär han genast hnfva begripit att den var förlorad, emedan han utan omsvep framdrog ur ers vrå sin gamla tjocke runstaf, och piskade rnig med denna rara antiqvitet så erbarmligt, ett jag ännu i denna stund, då jag tanker derpå, med flata handen känner om nin rygg kan vara i behåll och alllid påminner mig Professor ***s rigtiga resone-rrjent angående Soldaterna på Gap, som ej tycka om stryk för deras lilla rolighet utom Citadellet. — Mitt afsked lofvade han mig älvan, likväl, gick det icke ge-n k st i verkställighet, emedan jag, sedan jag kysst Mamsell Sara på handen, pä hennes förbön Ack tillstånd att qvarstanr Ba till ffyrtningstiden.
Jag påminner mig ännu lifligt min skilsmessa ifrån Prostgården. Det var en
Källa: Project Runeberg ·