Sida 101
XI. Bollspelet på Rydbergs torg
tycktes ännu vilja söka ursäkter för sin motkandidats uppförande.
»Och därför vill du kanske draga dig till baka till hans förmån?» sporde tant Vera, icke utan ett spefullt uttryck.
»Jag drager mig ju icke till baka,» invände Aromasia; »men på ett offentligt valmöte uppträder jag icke mot Oxygen.»
»Hvilken dårskap! Du är sannerligen bra långt efter din tid, min kära Aromasia.»
»Försakelse är kvinnans uppgift,» hviskade den unga flickan.
»Hvar har du läst den satsen?» frågade tant Vera med mycken förvåning.
»Jag läste den i en af min kära tants böcker, i ett gammalt vördnadsvärdt arbete från adertonhundratalet.»
»Vackert vördnadsvärdt! Du kan vara säker på, att den boken är skrifven af en karl och på en tid, då karlarne trodde sig skapade till företräde framför kvinnorna. Det var länge sedan man trodde på sådana framställningar.»
»Jag har sedan läst en annan gammal bok, af en annan författare som också lefde mer än fem hundra år före vår tid och som hette Balzac. Han hade ett stort namn. Han säger, att den kvinna som fogar sig i sitt öde, som gråter och förlåter samt blott lefver i sina minnen har den rätta kärleken, den stolta kärlek som lefver af sin smärta och dör däraf. Många andra författare, nästan alla på den tiden, skulle jag tro, uttrycka sig på samma sätt.»
»Och du tror på dem?»
»Ja, jag har behof, tycker jag, att tro på deras framställningar.»
Källa: Project Runeberg ·