Sida 6
II. Luktklaveret
II.
Luktklaveret.
Aromasia satte sig i det ena af sina smakfullt inredda rum framför ett litet vackert bohagsting, snarlikt ett af forntidens pianinos. Hon öppnade det konstnärligt utsirade locket och lät fingrarne göra en hastig löpning öfver klaviaturen. Genast spred sig en fin doft i rummet, och doften stegrades till de starkaste vällukter, då konstnärinnan började spela en af Riechmanns känslofulla odorater.
Det instrument, på hvilket hon spelade, var ett ododion eller luktklaver, af den art som italienaren Odorato uppfann omkring år 2100 och hvilket sedan, i mån af kemiens framsteg, betydligt förbättrats. Det ododion på hvilket Aromasia spelade var förfärdigadt af den kända luktklaver-föreningen i Mora, den gamla socknen vid Siljan i Dalarne, hvilken börjat med att göra väggklockor, sedermera sysselsatte sig med symaskiners tillverkning, därefter arbetade i fonografer och slutligen öfvergick till att i stor mängd förfärdiga de i fråga varande klaveren, den för orten kanske mest naturliga slöjden.
Aromasias luktklaver hade ett ganska stort omfång som sträckte sig från den lägsta doftskalan, från de tunga jord-, till och med dydofterne ända upp till lökotinen, en först år 2369 upptäckt, ytterst fin luktton. Hvarje tryckning på en tangent öppnade en motsvarande
Källa: Project Runeberg ·