Sida 222
XXII. Safirgrottan
XXII.
Safirgrottan.
»I morgon reser jag till Göteborg,» sade Aromasia till tant Vera.
»På ett par timmars besök?» frågade den gamla väninnan.
»Nej, för att stanna där,» svarade Aromasia med ett uttryck af beslutsamhet, men kanske ej utan ett drag af vemod.
»Du synes icke fullt glad öfver ditt beslut. Hvarför då utföra det?»
»Jag kan icke vara glad öfver att lemna er, min moderliga väninna, och så ...»
»Så sörjer du äfven öfver förhållandet till Oxygen. Ack, jag förstår dig. Du älskar honom ännu. Är det ej så?»
»Jo, så är det, men jag kan aldrig förena mig med honom. Han är svartsjuk och obillig, har stora anspråk och sätter sig själf i främsta rummet. Han anklagade mig en gång för föråldrade åsigter, men själf tyckes han tänka på samma sätt som i forntiden, att kvinnan är till blott för mannens skull. Jag älskar honom likväl, oaktadt alt detta, och önskar att jag kunde bereda hans lycka. Han skulle dock aldrig finna lyckan, om vi voro förenade, och icke jag häller. Därför måste våra vägar gå åt olika håll. Han stannar sannolikt i Stockholm. Jag slår mig ned i Göteborg.»
Källa: Project Runeberg ·