Sida 223
XXII. Safirgrottan
»Nå, ett par timmars afstånd är just icke så oöfvervinnerligt. Du kan komma på andra tankar, och då är vägen mellan er ej lång.»
»Tant Vera, jag kommer aldrig på andra tankar.»
»Tror du ännu, att försakelse är kvinnans uppgift?» sporde tant Vera med ett leende.
»Nej, just för att jag icke tror det, så sätter jag mig emot Oxygens manliga själfviskhet,» förklarade Aromasia.
»Du har då gjort dig fri från det inflytande som den gamla literaturen tycktes öfva på dig för någon tid sedan?»
»Fullkomligt! Jag tvekade en tid. Jag trodde mig nästan skyldig att försaka min ägen själfständighet för att tillfredsställa Oxygen. Men denna tvekan har jag nu fullkomligt besegrat. Lika stark som min kärlek är, lika stark är öfvertygelsen om min värdighet som kvinna.»
»Du är räddad, min älskade Aromasia!» utropade tant Vera. »Du har åter ryckt dig lös från den falska lifsåskådning som höll på att få makt med dig. Jag gillar dig och lyckönskar dig till din fasthet, på samma gång jag beklagar, att du måste försaka din kärlek. Den försakelsen är dock icke af det gamla slaget som var liktydande med att gifva efter för mannens vilja, att icke säga hans nycker. Du bevarar ditt människovärde, och i medvetande därom skall du lättare trösta dig öfver din olyckliga kärlek. Oxygen är sannerligen icke värd att förenas med dig. Glöm honom!»
»Nej, glömma honom kan jag icke, och jag vet ej häller om jag vill det. Jag skulle vilja behålla hans vänskap. Han är i många afseenden en utmärkt man.»
»Ack, Aromasia, du känner ännu icke verlden,
Källa: Project Runeberg ·