Oxygen och Aromasia. Bilder från år 2378.

XXIII.

Den underbara kistan.

Oxygen hade stannat i safirgrottan, när Aromasia flydde från honom. Hans krafter sveko honom, tyckte han, på ett underbart sätt. Väggarnes glänsande ädelstenar dansade omkring för hans ögon. Han hade en förnimmelse af att taket sänkte sig öfver honom, att grottans botten öppnade sig och att han sjönk ännu djupare ned i jordens inre.

Hans lifs lycka hade flytt; hon skulle aldrig mer återvända; han var lemnad ensam kvar, öfvergifven af alla glada förhoppningar. Han hade till och med förlorat tron på vetenskapen. Viljetvingaren hade visat sig vara en tom inbillning. Han kunde ej längre tillhöra de lefvande.

Huru skulle han göra slut på lifvet?

Hans krafter återvände. Grottans tak satt ännu på sin förra plats. Ädelstenarne blänkte på sitt vanliga sätt, från väggarne återkastande det starka ljuset. Han stod själf på grottans botten hvilken ingalunda öppnade sig.

Hade alt varit en synvilla? Hade han drömt kanske? Skulle Aromasia icke verkligen besökt honom och talat de grymma orden? Ägde han ännu hoppet kvar? Kunde Viljetvingaren ännu göra honom den tjänst han önskat?