Sida 170
XVIII. Osynliga kroppar
djuren saknades likväl aldrig, när det var fråga om att anställa något försök till vetenskapens främjande. Så var det äfven denna afton.
Det första af dessa försöksföremål matades med diafot som tycktes smaka det lilla djuret särdeles godt. Därpå ingneds det med samma ämne och tilläts sedan att springa omkring i rummet. Det smektes af herrar och damer och syntes visserligen något blygt i stort sällskap, men visade inga tecken till illamående.
»Såsom ni finner,» sade diafot-upptäckarinnan, »så utöfvar kuren icke något menligt inflytande på hälsotillståndet.»
Det medgafs, men man väntade att få se ämnets uppgifna ägenskaper utveckla sig, och man började finna denna väntan något lång.
Plötsligt hade kaninens hufvud försvunnit, tycktes det. När man riktigt ansträngde ögonen, kunde man se en svag ytterlinie af hufvudets form, men den var mycket sväfvande och vardt för hvarje minut mindre märkbar.
Sällskapet uttryckte sin förvåning, och förvåningen stegrades, då djurets öfriga delar äfven småningom öfvergingo till en otydlig skugga eller snarare till en genomskinlig, dimlik massa, i hvilken endast bensystemet framstod tydligt.
Slutligen syntes ej mer än skelettet som skuttade omkring i rummet.
»Det är bra,» förklarade Hydrogenius, »men för att göra en kropp fullkomligt osynlig, behöfves dock något mer. Den som vill uppträda helt och hållet incognito bör kanske ej visa sig som benrangel.»
»Nå ja,» inföll föreviserskan, »jag har ännu icke uttömt mina tillgångar. Låt oss försöka på en annan kanin.»
Källa: Project Runeberg ·