Oxygen och Aromasia. Bilder från år 2378.

Försökets utgång uppväckte mycken munterhet i sällskapet, men Oxygen tycktes finna sig särdeles nöjd.

»När kan min rock åter framstå i sin helhet?» sporde han.

»Först om åtta eller tio dagar,» lydde svaret.

Sällskapet skrattade med full hals.

»Så lång tid räcker således kraften hos detta ämne?» sade Oxygen.

»Ungefär så, men då kan också behandlingen förnyas, och om man vågar underkasta sig samma behandling som användts på kaninerna här, så kan hela människokroppen göras osynlig under lika lång tid.»

»Förträffligt!» sade Oxygen för sig själf. »Nu kan jag, utan att vara sedd, börja mina försök med viljetvingaren. Nu måste det lyckas.»

Han var hela aftonen i ett ypperligt lynne, och alla närvarande kommo öfver ens, att den där svenske väderlekstillverkaren vore en högst älskvärd sällskapsman. Till Aromasia närmade han sig likväl icke. Hon följde honom ofta med sina blickar, men det låg ett sorgset uttryck i dem. Konstnärinnan lemnade sällskapet tidigt för att, som hon sade, tänka på sin konsert till följande dag.

När Oxygen kom till sitt härbärge på »Danmarks Wilde», lät han genast föra sig till hotelets telefonbyrå och skickade därifrån sin afsägelse af riksdagsmanskapet. Han ansåg sig icke kunna vänta till påföljande morgon. Ämbets- och tjänstemännen i hotelet betraktade med undrande blickar hans besynnerliga klädsel, men tilläto sig naturligtvis icke några anmärkningar.

»Han är från det öfra landet,» hviskade de.

»En gammalsvensk kanske,» och med den förklaringen funno de sig nöjda.