Sida 189
XIX. Naturpoesi och stärkelse
Aromasia och fröken Rosendoft. Men samtalet tog snart en allvarlig vändning.
Man talade ännu en gång om forntid och framtid, ett ämne som vanligtvis utgjorde föremål för de samtal i hvilka Apollonides deltog och då han med ständigt samma värme tog forntiden i försvar. Så äfven denna gång.
Han prisade den tid, då människan ännu förstod att uppfatta naturens skönhet och i hennes betraktande kände sin största glädje. Han beklagade, att man nu mer icke kände till denna uppfattning och ej mer bekymrade sig om blommorna på marken. Trädgårdar visste man snart ej häller af på andra ställen än de höga husens tak. Skogarne voro i det närmaste försvunna, och man kunde aldrig mer erfara den högtidliga känsla som fordom rörde människans hjärta, när hon i skogens ensamhet hörde trädtopparnes heliga susning. Snart skulle landtmannen ej häller kunna under himlens fria hvalf vandra mellan de vaggande sädesaxen och fröjda sig åt hoppet om rika skördar.
»Hvad har man nu som lifvar sinnet och fyller hjärtat med friska känslor?» utropade han med vemod.
»Man har stärkelsefabriker,» svarade Oxygen, »ägghvitsfabriker, laboratorier som sörja för människoslägtets sunda och billiga näring.»
»Men det gröna, med praktfulla blommor öfverströdda täcket, jordens skönaste prydnad, är på väg att försvinna. Med detta försvinner äfven vår lifsluft som vi redan nu till stor del måste taga från syrefabrikerna. Hunger skall människoslägtet kanske aldrig mer erfara, åt minstone icke i magen. Men hvem stillar den ideala hungern, samt först och främst åtrån efter ett stycke fri natur? Hvar finner man dess utom nu några stora känslor?
Källa: Project Runeberg ·