Sida 195
XX. Den nya skolan
progressiva beskattningen, hvarigenom hvar och en betalar i mån af sina tillgångar. Men så tvingar staten också hvarje medborgare och medborgarinna att lemna deras barn till skolan. Inga undanflykter hjälpa. Det är häller icke som i forna dagar, då man skilde mellan elementarläroverket och folkskolan».
»Det var en upprörande åtskilnad»! utbrast Giro.
»En skamlig tillställning», tillade rektorn, »som redan från barndomen vidgade svalget mellan folkklasserna. Den lille herrn som gick i elementarläroverket ansåg sig naturligtvis vara af något slags bättre deg än pojken i folkskolan, föraktade och hånade denne samt kunde aldrig gifva honom tillträde till sina lekar, och folkskolans lärjungar lärde redan i barndomen att afundas och hata de andra klasserna. Då skolgossarne hade vapenöfningar, skulle elementarläroverket bilda en trupp, och folkskolan en annan, och på raststunderna kom det aldrig i fråga, att de bägge trupperna närmade sig hvar andra och ännu mindre att de roade sig med några gemensamma lekar. De talade icke till hvar andra. Det var som hade de tillhört skilda folk som ej förstodo hvar andras språk. De nöjde sig med att på afstånd betrakta hvar andra eller också att aldeles icke låtsa om hvar andra. På det sättet beredde man en för ståndsskilnad och ståndshat frodig jordmån».
»Nå, då de växt upp till värnpligtige»?
»Då hade alla lika skyldigheter, hette det, men i slutet af adertonhundratalet införde man något som kallades ett-årige-frivillige, hvilka ingalunda hade samma skyldigheter som de öfrige värnpligtige, utan sluppo från tjänstgöringen på vida kortare tid samt behandlades af befälet med vida större skonsamhet. En yngling som gått genom folkskolan kunde aldrig anmäla sig som
Källa: Project Runeberg ·