Oxygen och Aromasia. Bilder från år 2378.

»Hu! Hvilket buller! Hvilket vanvettigt lif!» utropade Apollonides, och han skyndade fram åt för att komma till lugnare delar af staden, men Davidsonsgatan var mycket lång, och de gator som utmynnade i henne ej just mindre bullersamma.

»Hvarför stannade jag icke i det uråldriga Karlsborgs ruiner!» klagade den olycklige skalden.

Han var denne afton olyckligare än någonsin förr, tyckte han. Kärleken till Aromasia var hopplösare än under någon föregående tid. Han hade icke kunnat undgå att märka konstnärinnans köld mot Oxygen, och detta hade gifvit honom nytt mod, lifvat honom till nya ansträngningar för att vinna den sköna flickans kärlek och låtit honom se verlden med gladare blickar. Men han kunde snart ej dölja för sig, att om Aromasia också icke mer visade Oxygen någon sådan tillgifvenhet som förr, hade hennes uppförande mot honom själf likväl icke ändrats. Det var fortfarande samma vänlighet, men en vänlighet utan någon ömmare känsla, utan någon uppmuntran, utan tecken till hopp, att det vänliga skulle en dag förbytas i det kärleksfulla.

Det fans ingen utsigt mer, icke någon enda liten ljusglimt. Alt syntes Apollonides svept i ogenomträngligt mörker, under det han trefvade sig fram midt i ljushafvet på Davidsonsgatan.

Och så stod Oxygens bild åter för honom. Denne förskräcklige man, som från att vara hans vän förvandlats till hans bittraste fiende, hade ju en gång sökt döda honom. Apollonides trodde bestämdt, att sådant varit Oxygens afsigt den morgon, då de sväfvade öfver Vettern, och Oxygens fordon sänkte sig rakt öfver skaldens velociped. Orsaken till att afsigten icke utförts, kände han icke, men tänkte ej häller mycket därpå.