Sida 225
XXII. Safirgrottan
Den unga flickans ögon glänste som ett par flickögon för fem hundra år sedan, när deras ägarinna bjöds upp till första valsen.
»Mina välönskningar följa dig, det vet du,» sade tant Vera, »och jag skall rätt ofta fara till Göteborg på någon stund för att höra dig tala i folkförsamlingen. Jag hoppas ock, att du ej glömmer ditt ododion.»
»Ack, nej! Men jag fruktar, att allmänheten snart glömmer det. Hjärnorglarne öfversvämma jorden.»
»Innan du far till Göteborg, skulle vi, tycker jag, göra en liten lusttur ut åt skärgården. Vädret är så vackert, och jag har icke på flere dagar höjt mig en enda mètre öfver hustaken. Vill du?»
»Gärna! Jag behöfver förströelse och jag vill njuta af ditt sällskap, kära tant Vera, så mycket som möjligt.»
»Jag har sagt till flere af våra bekanta. De hafva lofvat att träffa mig ofvanför den stora förlustelsefabriken på det gamla Mosebacke. Vi komma att vara ett sällskap på åtta eller tio personer och skola göra oss en glad dag.»
»Ack, så roligt!»
Leendet återvände till Aromasias sköna läppar. Hon såg åter så bekymmerfri ut, som under den tid, då hon trodde på Oxygens oägennyttiga kärlek och på ododion-konstens doftande framtid. Hon var ännu en gång den sorglösa flickan, för hvilken hela verlden lekte.
Hade hon verkligen öfvervunnit sin kärlek till Oxygen? Hade hon fått frid från alla oroande tankar?
Det lilla sällskapet sammanträffade på utsatt tid, satte sina fordon i rörelse och sväfvade snart genom några lätta, guldskimrande moln öfver den gamla Saltsjöns många öar och skär, bort åt Sandhamn. Det var
Källa: Project Runeberg ·