Sida 242
XXIII. Den underbara kistan
»Det är en högst ägendomlig form,» ropade Hemisfärion genom sitt vid dykaredrägten fästa språkrör som stod i förbindelse med de öfrigas dykarehjälmar. »Hvad kan den här lådan innehålla? Min nyfikenhet spännes på det högsta.»
Det såg ut, som skulle den lärde verldsrymdsfararen icke kunna styra sin otålighet att öppna kistan, men Oxygen erinrade, att fyndet måste först föras i land, och detta kunde kanske ej så lätt gå för sig. Det var redan full natt, och stormen vräkte vågorna med ursinnig våldsamhet mot de klippor, där landstigningen skulle ske.
Denna landstigning var ytterst mödosam och ej mindre farlig. Flera gånger voro de mot vågorna och stormen stridande männen i fara att krossas mellan bränningarna. De släpte likväl icke sitt fynd, fastän detta i hvarje ögonblick tycktes vilja slita sig från dem. Kistan var ofantligt tung och svår att handtera.
Den gamle Hemisfärions krafter voro nära uttömda, och han hade sannolikt slungats till baka i hafvet och stannat där, om icke Oxygens starka hand flera gånger kommit till hans hjälp. Men Oxygen hjälpte ej blott Hemisfärion, utan äfven sina medarbetare och hade både tankar och krafter till hands för att understödja dem med den tunga kistans uppforslande. Stormens häftighet tycktes endast lifva hans mod och öka hans styrka. Han lekte med ovädret, och likväl hade han aldrig, det erkände han för sig sjelf, kunnat tillverka något som i kraft kunde jämföras med detta.
Det var för öfrigt slut med hans yrke som oväderskarl. Nu var han blott jordgenomträngare, men det tycktes denna natt på det högsta roa honom att hålla ut striden mot stormen och vågen, långt från arbetet där nere i tunneln. Han ville öfvertyga sig själf, att
Källa: Project Runeberg ·