Sida 26
IV. På Centralhotelet
»Ack, hvar är nu hemmets poesi?» fortfor forntidsmannen. »Förr samlade husfadren de sina omkring sig vid familjens eget middagsbord. Nu far hela familjen till ett värdshus och slår sig ned i ett för främlingar från olika håll gemensamt rum, där man offentligt intager sin måltid. Kan detta kallas familjetrefnad? Vet ni hvad man i forna dagar menade med huslig sällhet?»
»Jo,» inföll tant Vera som Aromasia också bjudit på middag, »med huslig sällhet menades, att husmodern skulle åtaga sig alla bestyr samt kanske själf stå vid köksspiseln, så vidt hon ville vara säker på att icke matlagningen fördärfvades. Hon skulle vara mannens och ofta hela familjens tjänarinna. Alla husliga omsorger, alla bekymmer hvilade på henne. Det var forntidens husliga sällhet.»
»Det är en alt för prosaisk uppfattning», menade skalden. »Kvinnan var hemmets gode ande och dess alltid vakande skyddsängel. Så var det i den gamla, goda tiden, men nu ...»
»Skulle vi vara sämre än våra förfäder?» utropade Aromasia. »Det fans ju en tid, det var i slutet af adertonhundratalet, då filosofien yrkade på en allmän verldsförstörelse. Det var väl icke för att främja den husliga sällheten? Då var man trött på lifvet och frågade alldeles icke efter hvad ni kallar hemmets poesi.»
»Ja,» tillade Oxygen, »det var en tid, då man ansåg för människans högsta mål att upphäfva naturen, att återföra atomerna till deras ursprungliga hvila och till det intet som från början var, med ett ord att återvända till varats nollpunkt; men detta är nu mer en öfvervunnen ståndpunkt. Nu söka vi att förlänga tillvaron så mycket tänkas kan eller mer än för närvarande kan tänkas. Därmed ha vi likväl icke hunnit långt. Jag har dock hört
Källa: Project Runeberg ·