Sida 49
VI. Ett aftonsällskap
undergifven. Hvad mannen vill, det måste också kvinnan vilja. Däruti ligger hennes verkliga storhet ...»
»Skulle detta vara sant?» frågade Aromasia och stod länge eftertänkande.
Hon läste mer i boken. Alt hvad hon läste gick ut på att visa, det mannen är den styrande och kvinnan den lydande.
»Detta är något nytt, helt och hållet nytt, och likväl tyckes det vara ganska gammalt,» sade Aromasia för sig själf. »Jag förstår det icke.»
»Hvad är det som min lilla Aromasia, den lärda doktorinnan, icke förstår?» frågade tant Vera hvilken inkommit i rummet.
Aromasia satte boken på hyllan och vände sig till den gamla frun, men utan att svara denna. Hon var van att sedan sin barndom förtro sina tankar åt den vänliga slägtingen, men denna gång kände hon sig icke böjd för något sådant.
»Har sällskapet redan brutit upp?» sporde hon, »Då vill äfven jag begifva mig hem.»
Hon tog afsked och ville icke inlåta sig på något vidare samtal, ehuru den gamla frun tycktes gärna vilja meddela sig med henne om det i fråga varande ombudsmannaskapet för Majorna.
Den natten gick Aromasia till fots. Hon hade fått liksom en känning af forntiden, tyckte hon, och nytjade ett mycket gammalt fortskaffningsmedel. Gatorna voro upplysta som midt på dagen. Få vandrare syntes till, medan de flesta begagnade sina luftfordon, men vägen var lugn och trygg. Aromasia visste för öfrigt icke af någon fruktan, och utan äfventyr nådde hon sin bostad, satte upphissningsmekaniken i gång och inträdde snart i sitt sofrum.
Källa: Project Runeberg ·