Sida 82
IX. Under Skagerrak
teatern var kanske den förnämsta i hela Skandinavien, att ej säga i hela norra Europa och Asien. Han hade ett maskineri af tio tusen hästars kraft. Något sådant kunde skådespelshuset i Okeanos trädgårdar ej åstadkomma, men så var det också blott en lätt sommarteater.
Det som på senare tiden mest lockat folk till underhafsträdgårdarne var ett i en af dem uppfördt nytt palats, kalladt Psykäon. Dit strömmade den talrikaste mängden af lustfarare, och där var den största trängseln. Så var det också i fråga varande afton. Under det allmänheten väntade på föreställningens början, sysselsatte man sig med dagens krönika, förtäljde hvad man hört här och där i staden, pratade politik, konst och hvardagsfilosofi, granskade sin nästas handlingar, uttryckte sina farhågor eller förhoppningar i allmänna och enskilda frågor, alldeles som för tre hundra år sedan och för fem hundra och för tusen och så länge mänskliga samhällen funnits. Människoslägtet går fram åt i alt, men människosinnet och människohjärtat äro likväl altid de samma.
»Hvem är den där herrn med det långa håret?» frågade ett fruntimmer utanför Psykäonpalatset och visade på en ung man hvilken stannat i hennes granskap.
»Jag känner honom ej,» svarade den tillfrågade. »Han ser dyster ut.»
»Hans hår är för långt,» förklarade det första fruntimret.
»Kära ni, det är det nyaste bruket. Så har man det i Stockholm.»
»I Stockholm! Vi må väl aldrig nu mer behöfva taga våra seder och bruk från det hållet. Det är icke vackert, säger jag, att ha så långt hår. För öfrigt ser han rätt bra ut.»
Källa: Project Runeberg ·