Sida 86
IX. Under Skagerrak
Göteborg. Det är hans afsigt, men jag har genomskådat honom och skall göra afsigten om intet.»
Det var det samma som fröken Rosendoft tänkt. Hon ville förödmjuka Aromasia och draga Apollonides ur dennas trollkrets. Kunde skalden blott ryckas från det farliga granskapet, skulle han nog få ögonen öppna för den sällhet som väntade honom. Och hennes väninna, fru Skarpman-Stormfågel, ville gärna hjälpa henne, om icke blott för vänskapens skull, dock för att få leda en intrig, något som var den verksamma, men för öfrigt ej tillräckligt sysselsatta kvinnans starka sida.
Fru Skarpman-Stormfågel hade ett godt hufvud och förstod sig på invecklade anläggningar. Hon var ihärdig och oförtruten, men hade fått en något föråldrad uppfostran, hvilken ej heller afhjälpts af hennes giftermål. Under mannens lifstid hade hon hindrats från alt som kunde väcka hennes håg att tänka på det stora och allvarliga i verlden. Det var något som hennes man sade vara förbehållet för honom själf, under det hon hänvisades uteslutande till hvad som i forntiden brukade kallas »hemmets stilla verld». Efter mannens död sökte hon taga sin skada igen genom att arbeta för det offentliga, såsom hon själf sade och kanske äfven trodde, men hon kunde ej öfvervinna följderna af de många förflutna årens onyttiga lif och hon stannade i det lilla, odlade intrigen, främjade skvallret samt åstadkom oreda och olycka i alt, hvaruti hon blandade sig. Och hon blandade sig i ganska mycket. Fru Skarpman-Stormfågel tillhörde egentligen ett förflutet tidehvarf.
Fröken Rosendoft var visserligen ett barn af sin tid, men hennes handlingar vägleddes endast af en stark lidelse, och de mänskliga lidelserna äro sig altid lika, om också alt annat skulle ändras på jorden. Hon måste
Källa: Project Runeberg ·