Sida 90
X. Hjärnorgeln
öfverträffas. För omkring åtta hundra år sedan hade målarkonsten gjort utomordentliga framsteg, men längre än på den tiden har den konstgrenen aldrig sedan kunnat komma. Man vände sig alt mer till musiken såsom känslans mest omedelbara och sannaste tolk, men det dröjde ej särdeles länge förr än man nådde de yttersta gränserna för äfven denna konst. Det nittonde århundradets musikaliska utsväfningar dödade musiken.»
»Den där afrikanen känner sin konsthistoria,» hviskade göteborgskemisten.
»Först sedan musiken sannolikt för alltid tystnat, upptäckte man,» fortfor psykikern, »den egentliga utvecklingslagen för alt hvad konst heter. Efter det Theoros Spürenberg offentliggjort sina odödliga undersökningar öfver det estetiska idealets embryologi, viste man, att konstens framsteg bero af de framsteg som stämningssinnet gör. Ehuru man i forntiden föga eller intet kände till det sinnet, började man likväl sedermera att alt mer öfverlemna sig åt känslostämningar, och detta tilltog i samma mån som hvar och en efter en följd af verklighetsnjutningar och praktiskt arbete drefs att söka en motvigt i idealet. Själen tillfredsställes genom att människan öfverlemnar sig åt dessa stämningar, och därmed har man ock uttalat konstens mål. Konsten måste på hvarje sätt beherska de mänskliga känslostämningarne, väcka dem och ställa dem till freds, alt efter som omständigheterna fordra. De medel som konsten därtill använder äro i och för sig likgiltiga, men konstens ändamål uppnås renast och lättast, om känslostämningarne väckas så mycket som möjligt omedelbart. Därför står musiken konstens mål ganska nära, emedan hon genom ljudvågorna verkar omedelbart på hörselnerverna och därigenom på hjärnan, utan att på något sätt behöfva
Källa: Project Runeberg ·