Handbok i pedagogisk snickerislöjd till tjenst för lärare och vid själfstudium

eller trasa och varm t vatten försiktigt det utflutna limmet, utan att mer än nödvändigt fukta, träet. Skall lim m et vara kraftigt bindande, måste det intränga i träets porer; ju bättre detta lyckas, ju starkare blir fogen. Limningen sam m anhåller därföre lösa träslag säkrare än hårda med fast och glatt yta i fogen. En bred glatt yta gör man alltså före limningen något skroflig genom att draga öfver den med sicklingen. — Långsamt torkande lim binder bättre än sådant, som torkar hastigt. Är lim ningen utförd ordentligt och med godt lim, blir sammanfogningen fast och stark, sa att, därest längdtiä är stark och limmadt vid längdträ, styckena i vanliga fall förr sönder- sa^ n brista i själfva träet än i fogen. Detta är däremot icke fallet, ummmj. då ändträ limmas vid ändträ, eller då stycken af mycket hårda träslag sammanfogas. Äfven utan att använda sammanpressning kan man limma tvenne stycken vid hvarandra, t. ex. en klots pa ett bräde. Endast det m indre stycket värmes, och lim strykes på båda. Den uppvärmda biten föres intill den andra och gnides eller rifves fram och åter, hårdt tryckt mot denna, till dess det öfverflödiga lim m et pressats ut och man känner, att stycket börjar fastna, hvarvid m an noga tillser, att detta äi på sin rätta plats. Sedan stycket fastnat, får det på inga villkor åter lossas. Bitarna fasthållas vid hvarandra af lufttrycket. På detta sätt kan m an sammanfoga till och med rätt stora stycken. B. Spikning. Yid sam m anspikning af slöjdarbeten begagnas vanligen blank s. k. trådspik af vexlande längd och tjocklek. De minsta dimensionerna af detta slags spik benämnas stift. Vid gröfre arbeten användes svart spik, hvilken genom sin ojämna yta ökar friktionen och till följd däraf gifvei star- kare förbindning mellan de hopspikade delarna. Innan spi- ken inslås i träet, borras före med pinn- eller sylborr för att ej spräcka delarna. H ålet skall vara lagom stort, dess dia