Handbok i pedagogisk snickerislöjd till tjenst för lärare och vid själfstudium

C. Sammanskrafmng. H ärtill användas metallskrufvar med mycket tunna, djupa och hvasskantiga gängor ■ —■s. k. träshrufvar. De skrufvar (svenska träskrufvar), som vid spetsen äro konoidiskt af- smalnande, intränga lättast i träet. Träskrufvar förekomma af olika slag, och de, som an- vändas vid sammanslcrufning, hafva antingen halfsferiska, stympadt koniska eller fyrkantiga hufvud. Endast de två förstnämnda slagen komina inom träslöjden till användning. Båda slagen hafva hu-fvudet försedt med en skåra för skruf- mejselns insättande. Vid sammanskrufning med A (fig. 87) sitter skrufvens hufvud öfver träets yta; huf- vudet å slaget B neddrifves i träet jäm nt med ytan, hvarföre m an i det förut borrade hålet gör en konisk fördjupning med försänknings-, borren. — Träskrufvar kunna erhållas i många olika storlekar från omkring '/a cm. till 20 cm. jms o,. längd. De få en allt större och större använd- Tritekrnfvar. ning och begagnas med största fördel vid så- »mÅkonMtt1, dana föremål, där man önskar taga isär.de hufvua. förenade beståndsdelarna utan att skada dessa. Till följd af sin beskaffenhet gifva skrufvar en mycket starkare och fastare förbindning än spikar, emedan de senare blott förmedelst sin friktion sammanhålla de hopslagna styc- kena. Om m an utdrager en skruf, utan att omvrida honom, .»i/cifrau/ måste de mellan gängorna befintliga delarna af träet boit slitas. Den kraft, som måste användas för att på detta sätt utdraga en skruf, är därföre mycket större än den, som er- fordras för att utdraga en spik af samma dimensioner, och beror, under förutsättning att träet är lika beskaffadt, af skruf- vens tjocklek, gängornas bredd och afstånd från hvarandra, samt af det djup, till hvilken skrufven är indrifven i träet. Före sammanskrufningen borrar man vanligen ett hål ' för skrufven, så djupt som längden af hans ogängade del.