Svenska expeditioner till Spetsbergen och Jan Mayen åren 1863-64

af sina djupast i söder nedskjutande uddar under inflytelsen af den längs Grönland nedlöpande kalla ström, som här redan vid 60° N. Br. gör ett ishaf. Nästan endast hval- och sälfångare hafva besökt dessa trakter, men dessa fångstresor, påbörjade redan före medlet af sjuttonde århundradet, hafva endast i ringa grad kunnat rikta vår kännedom derom. Det är, oafsedt hvad som blifvit vunnet genom de från Danmark ofta förnyade försöken att på Grönlands ostkust återfinna den gamla förlorade »österbygden», men hvilka varit riktade mot mera sydliga breddgrader, först Scoresby, som vid slutet af andra årtiondet af innevarande århundrade och början af det tredje, med hvalfångarens yrke förenande ett lefvande vetenskapligt intresse, här kunnat i betydligare grad föröka de äldre från holländska och engelska sjöfarande härstammande torftiga underrättelserna, och som rättat de gamla, i hög grad felaktiga kartorna. Sålunda har af honom Jan Mayens läge först blifvit noggrannare bestämdt; den dittills knappast uppnådda nordliga delen af Grönländska ostkusten har han, åtminstone i sina hufvudkonturer, upptagit från 69° till 75° N. Br. Hans båda arbeten: »An Account of the arctic Regions» (Edinburg 1820) och »Journal of a Voyage to the northern Whalefishery» (Edinburg 1823) äro att anse såsom hufvudkällorna för vår kunskap om dessa delar af Ishafvet.

Genom sitt läge vid södra gränsen af den stora nordeuropeiska ishafsbassinen har Norge haft en gynnsam anledning att deltaga i den vinstgifvande, ehuru numera genom det skoningslösa sätt, hvarpå den blifvit bedrifven, i allmänt aftagande stadda ishafsfångsten, och här utsändt fartyg såväl till Spetsbergens som Jan Mayens farvatten. På ett af de fartyg, som drifva sälfångst i