Svenska expeditioner till Spetsbergen och Jan Mayen åren 1863-64

närheten af sistnämnde ö, briggen Jan Mayen från Christiania, förd af Kapten C. Castberg från Sandefjord, fick jag ett önskadt tillfälle att i början af året 1863 medfölja såsom passagerare genom det om utmärkt liberalitet vittnande anbud från dess redare, som af en af dessa, löjtnanten i norska marinen H. van Kervel, till mig framställdes, och hvilket jag, dessutom frikostigt understödd af landshöfdingen, grefve A. Ehrensvärd, med glädje skyndade att emottaga, i förhoppning att jag härigenom skulle få närmare lära känna förhållandena i denna del af Ishafvet, möjligen äfven blifva satt i tillfälle att göra en landstigning på Jan Mayen. I detta sistnämnda hopp såg jag mig dock tyvärr genom omständighetema sviken, då vi under sökandet efter fångsten jemte den öfriga sälfångareflottan för det mesta kommo att uppehålla oss bland isen ett godt stycke nordost om ön och blott en enda gång närmade oss den på några få mils afstånd. Fast den i allmänhet anses såsom svårtillgänglig, lider det dock emellertid knappast något tvifvel, att man, med ett sådant mål uteslutande i sigte, skulle kunna finna tillfälle att framtränga till densamma äfven under den tidigare del af året, Mars— Maj månader, som sälfångarne pläga tillbringa i dessa farvatten. De få i senare tider verkstälda landningar, som kommit till vår kännedom, hafva dock blifvit företagna under en senare årstid, nemligen i Juli och Augusti. I början af hösten synes man också i sjelfva verket hafva de bästa utsigterna att finna hafvet deromkring någorlunda isfritt. I slutet af Augusti 1861 såg Vogt till och med icke ett spår af drifis i öns närhet.

Innan jag i det följande öfvergår till en kort skildring af den resa, jag företog till dessa trakter,