Svenska expeditioner till Spetsbergen och Jan Mayen åren 1863-64

Genom lavornas sönderdelning och förvittring har en röd eller gulaktig lera blifvit bildad. På vida sträckor blottade för all vegetation, erbjuda dessa lavafält en högst ödslig anblick. Blott i närheten af fogelkolonierna eller på de brantare sluttningarne, der solstrålarne kunna utöfva en starkare verkan, finner man små fläckar af en någorlunda frodig vegetation, den högnordiska florans vanliga oansenliga vexter, dem den korta sommaren tvingar till en påskyndad utveckling.

Utom Beerenbergs otillgängliga hufvudkrater, hvarigenom, att döma efter den snömassa och de ofantliga glacierer, som betäcka bergets sidor, ingen eruption sedan en lång tidrymd tillbaka kan hafva egt rum, omtala såväl Scoresby som Vogt mindre sidokratrar. Under namnet Esk beskrifver den förre en sådan, belägen på ungefär 1,500 fots höjd straxt sydvest om Beerenberg. Den bildade en cirkelrund öppning af öfver 1,000 fots diameter, och dess djup uppgick till omkring 500 fot. Kraterhålans branta väggar utgjordes af grus och aska, på dess botten hade en gulaktig lera bildat sig. Vid foten af berget på sydöstra sidan finnas ytterligare ett par mindre kratrar på föga afstånd från hafsstranden. Att dessa sidokratrar äfven under senare tider varit verksamma, derpå sakna vi icke bevis, ehuru eruptionerna icke hafva fört något annat i dagen än aska och sand. Utom det förut omnämnda utbrottet, som genom Anderson kommit till vår kännedom, omtalar Scoresby ett dylikt, efter hans förmening härrörande från vulkanen Esk, hvartill han den 29 April 1818 blef vittne. Han befann sig nämnde dag på obetydligt afstånd från ön och förvånades öfver att se stora