Svenska expeditioner till Spetsbergen och Jan Mayen åren 1863-64

— vanligen går man till och med några dagar förut under segel — begifva sig till sjös för att omkring medlet af Mars månad kunna uppnå isen på 72—73° N. Br. Vid framkomsten till Fredriksvärn såg jag en stor svart brigg, i hvars akterspegel lästes i gyllene bokstäfver namnet Jan Mayen, ligga segelfärdig i hamnen och igenkände bland de få fartyg, som dessutom befunno sig på platsen, i detta utan svårighet min bestämmelse. Mot de små obeqväma Spetsbergsjakterna, med hvilka jag under min förra resa fick göra bekantskap, gjorde Jan Mayen ett betydligt afbrott med sitt blanka däck, sin prydligt inredda kajuta med tvenne på ömse sidor belägna hytter, af hvilka den ena skulle komma att tillhöra mig, och det hjertliga emottagandet af fartygets befälhafvare tillika med den utmärkta liberalitet, hvarmed rederiet förfogat om att allt, hvad för mina ändamål kunde anses behöfligt, skulle för fartygets räkning anskaffas, kunde ej annat än ställa de utsigter, under hvilka jag anträdde min resa, i ett behagligt ljus. Ett besök i Laurvig påföljande dag kunde emellertid ej synnerligt afhjelpa de bristfälligheter i min utlastning, som blifvit en följd af den korta tid jag haft att förbereda mig för resan. Fastän detta var en omständighet, som hotade att göra denna nya färd till Ishafvet mindre fruktbärande för mig, än den under 'andra' förhållanden kunde blifvit, hoppades jag dock alltjemt, att en landstigning på Jan Mayen skulle komma att hålla mig skadeslös, huru föga utsigter jag än i sjelfva verket fann en sådan ega, betingad såsom den var af dess förenlighet med det ändamål, hvarför fartyget var utrustadt och hvilket dess förare naturligtvis var förbunden att i förstå hand tillgodose. Dessutom borde i