Svenska expeditioner till Spetsbergen och Jan Mayen åren 1863-64

uppehåller sig. Från Grönland, hvarest han utgör en vigtig del af innevånarnes existensmedel, utvandrar han årligen tvenne gånger: under Mars—Maj och Juli—Augusti. Från Islands kuster försvinner han äfven periodvis; första gången äfvenledes der i Mars månad. Denna första utvandring, vid hvilken vi här ensamt skola uppehålla oss och hvilken från alla de kusttrakter, vid hvilka denna art förekommer, synes ungefär samtidigt ega rum, företages i afsigt att yngla på drifisen långt från land och erinrar således, om man så vill, om flyttfoglarnes vandringar till sina häckplatser om våren. Från vestra Grönland riktas vandringen förmodligen mot Baffinsbugtens och Davis Straitets ismassor, hvalfångarnes s. k. middle-pack, middle-ice, och den storartade sälfångst, som lärer bedrifvas i närheten af New-Foundland, står måhända härmed också i samband. De oerhörda massor, som komma upp på Jan Mayens-isen, synas samla sig från kusttrakterna af hela ishafsbassinen emellan östra Grönland, Island, Spetsbergen och Nowa Zembla. Enligt sälfångarnes förmenande skulle hufvudmassan komma från hafvet omkring sistnämnde ö och kosan tagas förbi Beeren Eiland. Det är ej osannolikt, att sälen söker en hviloplats på den drifis, som under våren alltid i stor myckenhet anträffas omkring denna ö. Under resan till Spetsbergen år 1858 sågo vi här i början af Juni flockar af Grönlandssäl, hvilka säkerligen nu voro stadde på återväg. Vid vårdagjemningen anländer sälen till Jan Mayens-isen och går upp på uddens norra sida, hvarvid han företrädesvis söker bayis eller lägre och jemnare packis. Man här ofta iakttagit honom under denna vandring, i stora skaror kommande från norden, likt ofantliga fiskstim upprörande hafvets yta.