Svenska expeditioner till Spetsbergen och Jan Mayen åren 1863-64

I slutet af Mars månad eller de förstå dagarne af April föder han på isen en enda unge, hvilken ej går i vattnet, förrän han efter förloppet af knappast en månad fällt den hvita ulldrägten. Han blir således ett lätt byte, och från ett enda fartyg kan man ofta på en dag slå öfver tusende. Den hufvudsakliga ungfångsten, hvilken varar ungefär trenne veckor, göres vanligen emellan 72°—73° N. Br. och 0°—2° V. L. hvilket dock är underkastadt förändringar efter isens olika läge och beskaffenhet. Fiskrarne hafva således, efter hvad man uppgifvit, den regel, att när isen ligger mycket vestligt, d. v. s. när den icke skjuter långt ut från Grönland, bör man söka sälen långt i vester och på en sydligare breddgrad (någon gång ända ned på 69°—68°), i motsatt fall östligt och på nordligare breddgrader. Efter fällningen antager ungen en grå, mer eller mindre svartfläckig drägt; i de flesta zoologiska handböcker beskrifves den felaktigt såsom ofläckad. Äfven nu kunna de blifva föremål för fångst, ehuru denna är förbunden med mera vansklighet och långt mindre inbringande än under en tidigare årstid. Äfven såsom späda äro ungarne ganska feta och försedda med ett ungefär tumstjockt späcklager. 8—10 stycken anses lemna en tunna späck.

De fartyg, som lyckats göra en god ungfångst — 4 à 5,000 måste under nuvarande förhållanden anses såsom ett temligen förmånligt utbyte, ehuru man ännu kan lyckas få ända till 8—10,000 — återvända redan under förra hälften af Maj, i annat fall söker man att så mycket som möjligt hålla sig skadeslös genom gammalfångsten, hvilken infaller under loppet af denna månad. Naturligtvis fäller man äfven under ungfångsten de äldre, då de kunna åtkommas. Sedan ungfångsten