Svenska expeditioner till Spetsbergen och Jan Mayen åren 1863-64

under de senare åren börjat lemna allt osäkrare resultat, har fångsten af de äldre för de flesta numera blifvit nästan hufvudsak, och några hundradetal gammal säl betraktas såsom en god fyllnad till hvad man förut erhållit af yngre. Men äfven gammalfångsten har börjat blifva mindre gifvande, derföre att sälen genom de oupphörliga förföljelserna blifvit allt skyggare. Naturligtvis måste den äfven, synnerligast genom de stora nederlag, som anställas på ynglet, betydligt aftaga i antal, ehuru sälfångarne i allmänhet ej vilja medgifva, att någon märkbar minskning härutinnan egt rum, utan förmena att lika stora massor som förut söka upp på isen.

Öfver sälfångstens bedrifvande i dessa delar af Ishafvet ega vi från äldre tider endast sparsamma underrättelser. Särskilda fartyg torde sällan eller aldrig derför blifvit utrustade, utan man dref den endast mera tillfälligtvis såsom en binäring till hvalfångsten eller sökte någon gång vid dennas misslyckande hålla sig skadeslös derigenom. Då Grönlandssälen under vårmånaderna icke anträffas invid land, kan man antaga, att fångsten af densamma först tagit sin början samtidigt med det s. k. vestis-fisket, alltså omkring 1640—1650. Zorgdrager berättar att på hans tid — i slutet af 1600- och början af 1700-talet — den bästa platsen för sälfångsten var vid kanten af vestisen, emellan 74° och 77° N. Br., alltså nordligare än det område, inom hvilket den numera bedrifves. »På denna kampplats», heter det, »blifva årligen ännu åtskilliga hundradetal dödade; i det nu de flesta hvalfångarne begifva sig in i isen emellan 77° och 79° och derpå med den sydvestligt löpande strömmen snart drifva ned på 75° eller 74°, så söka de att här åter komma ur isen och segla derpå