Svenska expeditioner till Spetsbergen och Jan Mayen åren 1863-64

längs iskanten mot norr i afsigt att åter börja fisket på högre grader eller också i öster. Under denna segling finner man ända upp mot 78° längs iskanten här och der rätt många sälar vid vackert väder liggande på isflaken, dock aldra mest på 75° och 76°; hvarpå somliga fartyg afsända alla sina båtar, roende hvar och en mot sitt isstycke under rop och skri för att villa sälarne och hindra dem att samtligen vältra sig ned från isen, innan man kommit tillräckligt nära med båtarne. Två eller tre man stå redo med påkar i främre ändan af båten, springa upp på isstycket och fälla af 20—30 stycken omkring 3, 4 eller 6, i det de med påken gifva dem ett slag öfver nosen. När man bragt dessa i båten, ror man till något annat isstycke och fortfar på samma sätt, tills man fått båtarne fulla och alla de öfriga sälarne blifvit nedjagade. Så snart man kommit ombord med fångsten, seglar man vidare, tills man anträffar en ny flock, och på detta sätt kan man understundom få 2—300, innan man anländt till slutet af det nämnda fångstområdet eller på 78°. Ty nordligare, hvarest fartygen pläga kryssa för att finna en lägenhet att komma in i isen eller också österut, anträffar man icke mer några sälar. En del fartyg befatta sig icke med sälfångsten för att icke blifva uppehållna och hindrade i hvalfångsten; andra få icke godt väder under det de åter segla norrut; åter andra, som kommit ur isen med god fångst och full laddning, ställa kursen direkte hemåt, och slutligen finner man äfven sälarne af dem som seglat för-ut öfverallt bortskrämda och nedjagade från isen, så att det i sjelfva verket endast är helt få, som hafva lust att sysselsätta sig med sälfångsten. Sälarne äro till största delen ännu små