Svenska expeditioner till Spetsbergen och Jan Mayen åren 1863-64

och unga, så att i allmänhet 15—16 icke gifva mer än en qvartel späck; de gamla, som af erfarenheten känna denna för dem så farliga ort och derföre sky densamma, äro mycket större. Ty då man kommer ned på 73° och 72°, hvarest fartygen sällan visa sig, så finner man derstädes sälar, af hvilka 6—8 lemna en qvartel späck, hvilket jag vet af egen erfarenhet.»

Af Zorgdragers berättelse framgår, att sälfångsten på denna tid var af långt mindre betydelse, än den sedermera blifvit; den då ojemförligt mera gifvande hvalfångsten tog uppmärksamheten ännu alltför mycket i anspråk. Tillika synes det nästan uteslutande hafva varit ungar efter fällningen, som man den tiden eftersatte, och de äldre djuren torde då såväl som nu hafva varit svåra att åtkomma på det ofvan anförda sättet eller åtminstone inom kort blifvit det, hvadan för dessas räkning de förfärliga nederlag, som man ännu får se tillskrifvas sälfångarnes påkar, sannolikt till största delen kunna förflyttas till fabelns område. Endast under fångsten af de späda ungarne kan man ännu komma i tillfälle att begagna ishackan äfven mot de äldre, alldenstund modren icke gerna öfvergifver sin unge, hvilken hon till och med söker att försvara. Vid hvarje annan tid äro de ganska skygga och endast för en välriktad kula åtkomliga. Man har till och med velat iakttaga, att, der de hvila på isen, en af flocken, såsom förhållandet är med flera andra sällskapligt lefvande djur, tjenstgör såsom utpost, och att om denne, uppmärksam på den annalkande faran, får tid att komma i vattnet,