Svenska expeditioner till Spetsbergen och Jan Mayen åren 1863-64

de öfriga snart följa honom efter, hvadan jägarens ögonmärke i första hand är riktadt på denne. Huru de under hvilan oupphörligt lyfta hufvudet i vädret och se sig omkring, här jag sjelf ofta iakttagit. Knallen af skottet och den vid sidan träffades plötsliga sammansjunkande synes deremot icke oroa dem, men vältrar sig den sårade i dödskampen omkring, så kasta sig åtminstone de närmaste ögonblickligen ned i vattnet.

I sitt förut citerade arbete omtalar Anderson, att på hans tid — han skref före medlet af 1700-talet — då hvalfångsten i allmänhet icke var gynnsam, några smärre fartyg, hvilka man kallade »Robbenslagare», blefvo utrustade på sälfångst i Davis Straitet och vid Grönland, hvarmed förmodligen menas hafvet emellan Spetsbergen och Ostgrönland. Vid hvilken tid man börjat med fångsten af de hvitulliga ungarne är mig fullkomligt obekant; sannolikt har detta företag i en senare tid utgått från engelsmännen, hvilka äfven för närvarande jemte hvalfångsten sysselsätta sig härmed. Norrmännen äro emellertid numera de, som ifrigast bedrifva sälfångsten i dessa farvatten. För några platser i landets sydligaste del — från hvilken Jan Mayensfarten nästan uteslutande eger rum, under det att Spetsbergsfarten drifves från Nordlanden och Finnmarken — har den blifvit en källa till ett icke obetydande välstånd. Tönsberg är hufvudorten för denna fart; några fartyg utgå äfven från Drammen och Kristiania m. fl. ställen. År 1846 utrustades den första expeditionen,