Runa. Läsning för fäderneslandets fornvänner 1849

Nedanstående berättelse om undersökning af en i Kärnbo församling af Selebo härad befintlig grafhög har af författaren blifvit till allmängörande benäget meddelad: »På mitt boställe, ej långt ifrån Mariefred, finnes, uti en äng, en backe, beväxt med

gamla ekar och andra löfrika trän; det vackra läget, den friare utsigten öfver Mälareviken och Mariefredsdalen, hade tvifvelsutan lockat våra förfäder att utse denna backe till begrafningsplats: flere, fastän nu mer föga märkbara, ältehögar igenfinnas der; tre af dem äro redan öppnade och undersökte, en af mig och två före min tid. Nyfikenhet och håg att göra närmare bekantskap med de gamles seder och bruk förmådde mig att, en vacken afton vid midsommartiden för några år sedan, öpna den förstnämnde grafkullen; åtföljd af blott min på bostället varande trädgårdsmästare, en redan till åren kommen och föga arbetsför man, begaf jag mig åstad, utrustad med spadar och jernspett, dock utan att närmare underrätta min följeslagare om verkliga ändamålet med vårt arbete, ty i slikt fall hade han säkert föreburit ursäkter. — Den hög, som blef föremålet för undersökningen, var betydligt sammanfallen och föga synlig, med en omkrets af vid pass 12 å 13 alnar. Sedan några försök blifvit gjorda dels i midten och dels på sidorna af kullen, hvarvid endast en mängd kolstybbe ådrog sig uppmärksamheten, påträffades omsider på östra sidan af kullen, tio å tolf tum under ytan, en flat sten eller bäll, hvilande på en illa lagd men dock märklig rund stensättning eller liten graf, hvars djup och omkrets voro ungefärligen lika eller vid pass en aln. Efter upplyftande af den flata stenen eller hällen, på hvars undra sida fanns en af kol eller sot svartnad rundel, af nästan samma periferi med det inre af stensättningen, mötte först kolstybb och kol, synbarligen af ek, sedan en horisontelt liggande Ring af jerns försedd med ett löst eller lossnadt knäppe eller häkte, också af jern; ringen, som ännu förvaras af mig, har sannolikt tjenat till halsprydnad; dernäst funnos aska och en mängd bitar af ben, mer och mindre brände; af dem bevarar jag ännu flere, och deribland en väl bibehållen bit af cranium: efter den, såsom vanligast, sönderfallna urnan igenfanns ock de flesta stycken, af hvilka kunde skönjas att urnans form varit lika med de flere dylika jag sedermera på denna ort haft tillfälle att se: Slutligen påträffades jemväl 2:ne väl slipade åttkantiga bitar af agath, den ena af en, den andra af vid pass en half tums längd, båda med fina hål genomborrade; den största af dem synbart skadad eller angripen af bränningen, men den mindre bibehållande sin fulla glans och genomskinlighet: de borrade fina hålen antyda påltagligen att desse agathbitar utgjort delar af något halsband, eller ock ensamme begagnats såsom någon hals- eller armprydnad, samt att urnan och kullen således inneslutit stoftet efter någon qvinna,

Just då min ifver att söka var, efter hvad som funnits, som mest stegrad, utlät sig min gamle följeslagare: »nu går solen ner, och derefter vågar jag alldeles icke dröja längre på ett sådant här ställe.« Gubbens bedjande allvar i uppsyn och röst förmådde mig att efterkomma hans önskan. Då jag några dagar sednare träffade honom och klagade att jag ännu hade känning i armarne efter det af mig verkställda arbete vid grafkullens öppnande, | yttrade han: »det har jag också, men det kommer sig ingalunda af arbetet, utan af helt »andra orsaker; första dagen derefter måste jag lägga mig, och jag beder att framdeles slippa »deltaga i dylikt arbete. G. 4. S——k«

Anmärkning. Den här ofvan omtalade Ringen af järn är i sitt slug en stor sällsyntbet. En dylik sökes nämligen förgäfves 1 Antiqvitets-samlingarna, och är, så vidt man känner, aldrig tillförene

funnen — hvarken i Sverike, Norrige, Danmark, eller annorstädes, — Hur i öfrigt en så påfallande lik” het med de vanliga hals- och armringarna (af guld), att föga tvifvel, det den varit en dylik, kan uppstå, Utqifvaren.

— 233 t04-6er—