Rättskrifningens grunder

a

RR RAANEE båg AA SE Ane

er ANS An St

a

HH

år a | ifjr” ih.

FR ARR a Fn

RR Rv

14 RÄTTSKRIFNINGENS8 GRUNDER.

med fog rätta sig efter de ord, som de genom böjning (t. ex. snabbt af snabb) eller sammansättning (bt. ex. mollaga ” af mot och taga) utgå ifrån. Alltså skrifves med skäl t. ex. tryggt, byggt, segt, ledigt. (icke Itryckt o. 8. v.) efter lrygg, bygga, seg, ledig; aktivt, positivt (icke aklift o. 8. Vv.) efter aktiv, positiv; solidt, faddt (icke solit, fatt) efter solid, fadd (men icke kalladt, trodt o. d., emedan här uttalet är alldeles fast och otvetydigt); tänkt (icke tängt) efter länka; krympt (icke krymt) efter krympa. > Likaså skrifves med rätta högfärd (icke hökfärd), slagsmål (icke slaksmål), onsdag (icke onslag), vägkant (icke väkant), vidtala (icke vitala), fastställa (icke faställa) efter hög, slag, dag o. 8. v. Dessa inskränkningar i uttalsgrundsatsens tillämpande kräfves af hänsyn till, att stafningen måste vara så läll Bom möjligt. Och i nu nämda fall försvåras stafningen onödigt genom att slafviskt följa uttalsgrundsatsen. Den på sitt uttal mindre uppmärksamme kan nämligen naturligtvis icke utan stort besvär lära sig att i skrift ljudenligt återgifva uttalet i de delar, om hvilkas värkliga beskaffenhet han utan särskild undervisning och naturligt fint öra är omedveten; hvarför det för honom gifvetvis är lättast att stafva så som han tror sig tala. Och den däremot, som riktigt upp- fattar arten af sitt uttal i förevarande fall, han har just i samhörighetsgrundsatsen en ledtråd och hjälp vid valet mellan två olika stafningar, som han med rätta finner vara båda ungefär lika riktiga eller lika oriktiga från uttalets synpunkt. Dessa brott mot uttalsgrundsatsen ske alltså 1 åtlydnad af rättskrifningens högsta lag, som icke är: "skrif såsom du talar", utan: "skrif — med minsta möjliga besvär för dig själf — så, att du begripes — med minsta möjliga besvär för den lägande'',

5. Skriften söker stundom antyda betydelseskillnad, när sådan förefinnes mellan tvänne ord eller uttryck med alldeles samma uttal. Detta antydande sker på flere olika sätt: dels genom att använda "stor" i stället för "liten" bokstaf, t ex. I (= ni), men i (= uti); dels genom an- bringande af tomrum t. ex. "kryp in här”, men ett trefligt krypin"; dels genom att låta ett eller flere ljud återgifvas genom annan bokstaf än den för dem vanliga, t. ex. och (= samt) men ock (= äfven), (mäster)verk men (hufvud)- värk, (järn)bleck men (skrif)bläck, (knifs)egg men (hönsägg,