Sida 27
SVENSK RÄTTSTAFNINGSLÄRA. 207
3. Svensk rättstafningslära.
A. De olika ljudens beteckning.
y 11. Det svenska skriftuttalet äger 27 ljudskiftningar, som äro så pass olika, att de för nödig tydlighets vinnande behöfva återgifvas med hvar sin olika bokstaf. Dessa ljud Är: 0 0 ida 66 SR feel AD OR PE SEE fv NL dd 0 Samt de s. k. ng-, s/- och /tj-ljuden, d. v. s. ljudet efter vokalen i ung och före vokalen i sju, tjur.
Det svenska alfabetet äger 29 bokstäfver: a b c d ef RE fe SE OR PE ESRrUEOe Te 0 0E AT dessa äro c q w x och z öfverflödiga (jfr dock $ 9: 4), emedan de blott beteckna samma ljud, som genom någon eller några af de andra bokstäfverna uttryckas. Alla de öfriga 24 bokstäfverna äro nämligen tecken för hvart sitt särskilda ljud. Som emellertid det svenska skriftuttalets ljud äro 27, så komma följaktligen tre af dessa, nämligen ng-, sj- och f-ljuden, att sakna särskilda bokstäfver. Att
för dessa ljuds behof använda tre af de fem öfverflödiga
tecknen låter sig icke göra, emedan detta skulle blifva förvillande på grund af den betydelse; nämda fem bok- stäfver hittills haft. Man har alltså att för de tre nämda ljuden skapa nya tecken. Tills detta skett och vunnit allmänt godkännande, kan man nödtorfteligen reda sig genom att återgifva dem medelst bokstafsförbindelserna
ng, sj och tj, hvilka äro de minst tvetydiga bland de.
många sätt (3 för ng-, 3 för tj- och 27 för s-ljudet!), som hittills användts jämte hvarandra vid dessa ljuds betecknande.
Vi gå nu att i korthet framställa, huru en så vidt möjligt ändamålsenlig stafning skulle komma att se ut, om man nöjde sig med de tecken, vår skrift redan äger, men rätt använde dessa. Härvid taga vi ingen befattning med egennamn och främmande ord; i fråga om hvilka det — såsom ofvan utredts — icke är oss det tillkommer att vidtaga de nödiga reformerna. Icke häller befatta vi oss
rn nn ee a
É i É SSE S-SSIESEEAERRRNRNNNRSAESREREEAA VÄRDET KK NA NERE SE
