Rättskrifningens grunder

26 RÄTTSKRIFNINGENS GRUNDER.

Bästa medlet att förvärkliga detta skriftens ändamå/ (att på möjligast enkla och lätta sätt meddela tankar) består i fråga om vår svenska skrift — sådan den nu en gäng till hela sin anläggning är — i tillämpande af föl- jande underordnade grundsatser:

1. Följ i allmänhet uttalsgrundsatsen, praktiskt fattad; d. v. s återgif med så få tecken, som nödig tydlighet tillåter, det svenska riksspråkets högtidliga uttal, sådant detta vore, om man uttalade hvarje ord ensamt för sig och med särskilt eftertryck, alltså skriftuttalet.

2. Följ i fråga om ord, för hvilkas stafning uttalet icke lämnar tillräcklig ledning, samhörighetsgrundsatsen ; d. v. s. stafva dem med afseende på de tvifvelaktiga ljuden i öfverensstämmelse med de andra ord i språket, om hvilka de genom sin bildning närmast påminna.

3. Följ i fråga om ord, för hvilka hvarken uttalet eller samhörigheten lämna tillräcklig ledning, det hittills allmänt gängse bruket; i fråga om egennamn ägarens bruk; i fråga om främmande ord bruket i det främmande språk, dit de egentligen höra.

4. Följ i fråga om ord eller uttryck med samma uttal, men olika betydelse, för hvilkas rätta uppfattning det är oundgängligen nödvändigt att stafva dem olika, ordskillnadsgrundsatsen; d. v. s. gif åt någon bokstaf i det ena ordet eller uttrycket en annan plats (t. ex. ett längre stycke från nästa bokstaf) eller form (t. ex. w för v, q för... Zz för s, € för e 4 för a, B för I o..8. v.), än den har i det andra ordet eller uttrycket. |

I 10. En ordnad framställning af reglerna för skriftens rätta användning kallas rättskrifningslära. En sådan består af tvänne delar: Rättstafningsläran (eller "bokstafverings- läran”), som handlar om bokstäfvernas rätta användning; och interpunktionsläran, som handlar om andra skriftecken och skriftens anordning för öfrigt. Vi sysselsätta oss i det följande endast med den förra, som utgör rättskrifnings- lärans största och viktigaste del. | |